Alla Dessa Dagar (original) (raw)

Om skiften i USA, ett oroligt Mellersta Östern och Kina, EU och USA på de globala marknaderna.

17 november 2024

NEW DELHI: För mig har detta varit en vecka mycket i skuggan av utgången av president- och kongressvalen i USA.

Först med styrelsemöte med RAND i Santa Monica vid randen av Stilla Havet med diskussioner också om olika scenarier också vad gäller vilken politik som kommer att bli resultatet, och sedan ute i öknen i Abu Dhabi för diskussioner om regionen men med förändringen i USA hängande över dem alla.

Och nu har jag landat i Delhi i Indien.

På planet över till USA tog jag mig före att börja läsa den Project 2025 som ju tagits fram av en konservativ tankesmedja i Washington som förberedelse för ett maktskifte och som ju orsakade viss diskussion under valrörelsen. När dess olika förslag attackerades förklarade Trump att han inte hade läst det och inte hade med att göra.

Och att han inte läst det är alldeles säkert sant. Det är på kring 800 sidor och han är inte känd för att läsa över huvud taget.

Men jag imponerades av hur genomarbetad produkten är. Det är alldeles uppenbart att det är åtskilliga som lagt ner betydande möda inte bara på hur ett maktskifte skall ske utan också på hur makten skall utövas.

Allt i detta projekt är inte galet. En rejäl satsning på avbyråkratisering på olika område kan det finnas skäl för. Men ansatsen är påtagligt radikal, och vad som kommer att låta sig göras återstår att se. Förberedelse finns dock – detta är inga amatörer.

Trump har ju också börjat snabbt med olika utnämningar. Några ligger väl inom den mer normala delen av den politiska kartan, men på några känsligare poster har han hämtat individer ur de utpräglade utmarkerna. Om hans kandidat till justitieminister, som tydligt tillhör denna kategori, kommer att överleva politiskt återstår att se, och samma sak gäller den ytterligt udda kandidaten som nationell underrättelsechef.

Men det vi ser från hans sida är en tydlig inriktning på hämnd för gångna i allt väsentligt inbillade oförätter. Hans misstro mot landets rättssystem och dess underrättelsetjänster går tillbaka inte minst till kontroverserna kring hans första valseger 2016 , och uppenbart är att han nu vill ge tillbaka.

Detta kan bli farligt på flera olika sätt.

Nu handlar det i USA inte bara om en annorlunda politisk karta, där också individer från de utpräglade utmarkerna tar över avgörande maktpositioner, utan också om en helt ny situation där mäktiga oligarker tar sig in i den politiska maktens center.

Främst gäller detta Elon Musk. Han är världens rikaste person, förvisso en oerhört talangfyllda entreprenör men också en person med uppenbara och starka politiska ambitioner. Han är inte ensam. På samma sätt som Elon Musk nu mer eller mindre ständigt finns vid president Trumps sida är det ju Peter Thiel som manövrerat fram vicepresidenten JD Vance. Och det finns fler som nu får magnifika ingångar till den politiska maktens centrum,.

Vad som kan komma ut ur detta återstår att se. Teslas aktiekurs gick upp med 50% när Elon Musks närhet till den amerikanska presidentmakten blev tydligt. Och hans SpaceX har kontrakt med den amerikanska staten för många mäktiga miljarder.

Men vi kommer säkert också att se utrikespolitiska konsekvenser. Hur kommer Vita Huset att reagera om EU kommer att försöka att begränsa eller reglera några av dessa stora företags ambitioner? Några uttalanden av JD Vance har redan lett till farhågor i detta avseende.

Och åtminstone Donald Trump har ju sagt att han skall skrota Biden-administrationens förordning om användningen av AI. Med ett hårt reglerat Europa, och ett helt annorlunda USA, finns en påtaglig risk att det redan existerande AI-gapet kommer att öka påtagligt.

Från europeisk utgångspunkt är det självfallet Trumps vad gäller Ryssland och Ukraina som står i centrum. Och om denna vet vi mycket lite.

Jag skrev en artikel för amerikanska Foreign Policy som finns på dess hemsida och mitt Twitter/X om det mönster vi kan se i Trumps tidigare försök att skapa fred i olika delar av världen, och den bilden är inte alldeles uppmuntrande.

Tyske förbundskanslern Scholtz, som nu står inför ett mycket besvärligt val i februari, lyfte för några dagar sedan telefonluren till Vladimir Putin. Delvis handlade nog detta om det tyska valet, men också om en känsla av att Europa kan inte överlåta alla kontakter med Kreml till Trump och hans cirkel.

I samtalet manade Scholtz till rysk återhållsamhet, men därav ser vi inget.

Att man satsar stort på att återta det ryska område vid Kursk som Ukraina erövrade i augusti går det knappast att säga någonting om, men i går natt kom också den mest massiva ryska robot- och drönarattacken mot Ukrainas infrastruktur och energiförsörjning på åtskilliga månader.

Och jag tror vi skall vänta att Putin kommer att försöka att förstärka sin offensiv under den närmaste tiden. Han vill skapa en så stark position som möjligt innan det möjligtvis öppnas upp för politiska samtal.

I diskussionerna ute i öknen i Abu Dhabi låg Ukraina långt bort. Det är en årlig sammandragning som utrikesministeriet här gör med olika internationella personligheter och aktörer,

Med betydande förenkling kan man säga att regionen lever i skuggan av de tre årtalen 1967, 1979 och 2030.

Första årtalet är Israels seger i sexdagarskrigets som gav landet kontrollen över en betydande palestinsk befolkning på Västbanken och i Gaza, och dagens konflikt har ju sitt ursprung i att man inte kunnat eller velat politiskt lösa upp den situation som detta ledde till.

Det andra årtalet är den iranska revolutionen. Ett inslag i den iranska revolutionens politiken sedan dess har ju varit strävan efter vad man kan kalla ett framskjutet försvar genom stöd till palestinska grupper – främst Hamas – men också shia- eller liknande grupperingar i Libanon och Jemen.

Och det tredje är det måldatum som Saudiarabien satt upp för sin främst ekonomiska men delvis också sociala modernisering. Efter den iranska revolutionen 1979 tog ju den saudiska politiken en tvär vändning i mer konservativ riktning i fruktan för att utmanas av än mer fundamentalistiska krafter, men nu är siktet i stället inställt på modernisering.

Mycket har skett inte minst socialt. Någon politisk öppning är dock inte aktuell, och hur de går med de djärvare ekonomiska projekten är nog inte alldeles klart.

I framkant på strävan att modernisera ligger dock UAE som är inriktat på att helt ersätta sitt beroende av oljeinkomster med beroende av mycket stora satsningar på AI. Med eget kapital och energi, teknologi från USA och talang inte minst från Indien kommer detta alldeles säkert att ge betydande globala avtryck.

Men en förutsättning från amerikansk sida för detta är att teknologiska band med Kina kapas.

Även i diskussionerna här kom mycket att handla om vart den amerikanska politiken är på väg.

Tydligt är att Biden-administrationen nu gör ett försök att få tillstånd en vapenvila och politisk lösning i Libanon. Man säger att man har Tel Aviv med på en lösning, och att förutsättningarna därmed är relativt goda, men det finns fortfarande svåra frågor som knappt ens kreativa formuleringar kommer att ha lätt att lösa ut.

Med Gaza är läget betydligt värre.

Den humanitära situationen beskrivs som ”ett helvete på jorden”, och gapet mellan Hamas och Tel Avivs perspektiv är betydande. Biden-administrationen försöker nu få till stånd en tio dagars vapenvila och frisläppande av vissa gisslan, men Hamas kräver en total vapenvila och ett totalt israeliskt tillbakadragande.

Möjligen skulle en uppgörelse i Libanon underlätta – det är i alla fall vad amerikanska förhandlare hoppas – men jag misstänker att det mest tillhör kategorin fromma förhoppningar.

Men därefter? Dagens efter i Gaza? Och dagen efter dagen efter? Utan en s k politisk horisont som inkluderar en väg mot en tvåstatslösning är arabstater knappast beredda att ställa upp med den säkerhetsstyrka på ca 40.000 soldater som USA anser kommer att behövas i Gaza.

Och någon sådan s k politisk horisont för palestinierna finns inte på kartan för den israeliska regeringen . Så länge så är fallet är detta en konflikt utan slut.

Perspektiven är i denna del dystra, och att en Trump-administration som står premiärminister Netanyahu och delvis också de mer extremistiska delarna av hans regering nära skulle lyckas lösa upp detta är mindre sannolikt.

Nu har jag dock landat i Delhi för två dygn här. Det är en konferens av indiska Observer Research Foundation vars rådgivande styrelse jag ju tillhör

Och samtidigt träffas G20-ländernas ledare till toppmöte i Brasilien. Presidenterna Biden och Xi Jinping kommer att träffas en sista gång innan den viktiga relationen går in i den nya eran Trump.

Från amerikansk sida är förtjusningen begränsad över att Xi Jinping passade på att inviga en ny stor hamn i Peru som Kina finansierat, men den brutala realiteten är att Kina under det senaste decenniet seglat upp som en långt viktigare handelspartner för den absoluta huvuddelen av Sydamerika än vad USA är.

Värre riskerar det att bli om Trump skall genomföra sin förfärliga tullpolitik. Den kommer som en indirekt effekt att ytterligare stärka Kinas ställning på marknader i Latinamerika, Asien och Afrika med allt vad detta innebär. När dessa växande ekonomier möjlighet att exportera till USA begränsas är det ju naturligt att det i stället blir banden till Kina som stärks.

Någon nytta för USA kommer politiken heller inte att göra. Han talar om att minska USA:s handelsunderskott och öka sysselsättningen i industrin, men resultatet efter hans första period med dess höjda tullar blev att underskottet ökade med 24% och industrisysselsättningen minskade med 6%.

Ett eländigt resultat.

Hur EU agerar blir viktigt. Man har en viktig möjlighet att hålla mot både amerikansk trångsynthet och kinesisk ekonomisk offensiv om man förmår att föra en mer framåtsyftande handelspolitik.

Paris strävar fortfarande mot när det gäller att få i hamn det stora frihandelsavtalet med Mercosur-länderna – de franska bönderna tycker inte om konkurrens – och jag tillhör dem som dessutom skulle vilja se att EU på ett eller annat sätt länkade upp till det stora s k CPTPP-avtalet i Stilla Havs-området.

Vi får se hur det kommer att gå med detta.

Också Indiens roll i de kommande globala flödena av handel, idéer och teknologi blir självfallet av största betydelse. Och det kommer vi att prata om här under de närmaste dagarna.

Men sedan bör det faktiskt hem till Stockholm. Efter varmare dagar i Santa Monica, Abu Dhabi och Delhi väntar mig höstens mer kyliga sådana.

Leave a Comment » | Uncategorized | Direktlänk
Publicerat av carlbildt

Om Trump och lojalister, en allt osäkrare värld, kollaps i Berlin, COP29 i Baku och en del annat.

10 november 2024

STOCKHOLM: För fyra år sedan, när Joe Biden hade besegrat Donald Trump i presidentvalet, skrev jag att vi ännu inte visste om det var Trump eller Biden som skulle framstå som en historisk parentes.

I dag vet vi.

Det gick således som det gick i det amerikanska valet, även om det fortfarande inte är alldeles klart hur majoriteten i kongressens representanthus kommer att se ut.

Två siffror i opinionsundersökningarna före valet förklarade mycket.

Den första var att 52% ansåg att deras ekonomi hade försämrats under Biden-perioden.

Att den amerikanska ekonomin just nu går mycket bra spelade föga roll i en situation där alla priser hade gått upp med 20% eller mera. Allt hade blivit mycket dyrare, och det känns.

Den andra var att 74% ansåg att USA var på väg i fel riktning. Det finns en djupt rotad pessimism i betydande delar av det amerikanska samhället.

Och i ett läge med en sådan stämning är det naturligt att de som talar om förändring har ett betydande försprång.

Mot detta försökte Kamala Harris sätta en diskussion om personen Donald Trump, men jag misstänker att det tillhörde det som tydligt gick fel i hennes kampanj.

Väljarna visste väl vem Trump var, men det som de ville ha var förändring, och Harris knappt ens försökte skapa distans mellan sig själv och de gångna fyra åren.

Och förändring kommer de att få.

Jag skrev i Dagens Industri i lördags några tankar kring hur framför allt den vidare globala ordningen kommer att påverkas.

Vi är ett litet land beroende av en fungerande värld.

Den fundamentala utmaningsom en ny Trump-administration utgör är att dagens mer eller mindre reglerade världsordning riskerar att erodera än mer.

Donald Trump känner bara förakt för FN, vill knappt höra talas om EU, har antytt att USA borde lämna Nato, har ingenting till övers för fri handel, älskar tullar, kommer säkert att lämna Parisavtalet om klimat och har än mindre respekt för internationell rätt än vad han verkar ha för nationell.

Att mot denna bakgrund i detalj förutse vad som kommer att hända är inte möjligt. Oberäknelighet är väl det som är mest förutsebart när det gäller denne man.

Just nu ligger mycket fokus naturligt nog på vilka personer han kommer att utse till olika poster. Det saknar inte betydelse, även om till syvende och sist är hos honom som de viktiga avgörandena ligger.

Det vi hitintills vet är att några av de namn som möjligen skulle ha kunnat ge viss stabilitet på det utrikespolitiska området – Mike Pompeo, Nike Haley, Robert O’Brien – inte finns med. I de två första fallen var det Trump själv som i en tweet gjorde slut på deras förhoppningar.

Och skall någon slutsats dras av detta är väl att hans administration nu skall besättas av de som är verkligt troende.

Till dessa hör Robert Lighthizer som ju tydligen återvänder till ansvaret för den amerikanska handelspolitiken. Det är distinkt dåliga nyheter – om än knappast överraskande.

För oss blir med detta EU än viktigare. Så var det under första Trump-perioden. När han försökte pressa individuella europeiska stater i olika frågor var skyddet ofta att peka på att vi är medlemmar av EU och det är där dessa frågor avgörs..

Det gäller i synnerhet i handelsfrågorna. Här måste Bryssel dels vara berett att med bestämdhet hålla emot och vidta motåtgärder och dels visa beredskap till en egen strategi tillsammans med andra makter och aktörer med intresse att bevara så mycket som möjligt av ett öppet och fungerande globalt system för handel.

Då handlar det om en öppnare dialog med Kina, ett nytt försök till fördjupat samarbete med Indien, grönt ljus för frihandelsavtalet med Mercosur och idealiskt också en anknytning eller anslutning till det stora handelsavtalet CPTPP i Stilla havs-området. Vill Trump förstöra reglerna för det internationella handelsutbytet måste EU svara med att globalt försöka förstärka dem.

Bryssel måste inte bara spela defensivt – man måste också spela offensivt.

Till det vi sett under de dagar som gått är att den likaledes något oberäkneliga Elon Musk kommer att finnas med.

När Ukrainas president Zelensky ringde Trump för att gratulera visade det sig att Trump ville ha med också Elon Musk i det samtalet.

Och frågan om Ukraina är självfallet ytterligt viktig.

Det enda som är alldeles säkert är att Donald Trump inte kommer att kunna avsluta kriget på 24 timmar. Jag tror att han skall förbereda sig på ett rätt brutalt uppvaknande när hans vän Vladimir Putin kommer att avvisa hans förslag – sannolikt vapenvila och en frusen konflikt – och i stället komma med villkor som faktiskt innebär att han vill fortsätta sin aggression.

Och frågan är vad han kommer att göra då.

När Trump under sin första period hade ansvaret för politiken om Afghanistan blev hans lösning ju att göra en överenskommelse med talibanerna över huvudet på den afghanska regeringen.

Det bäddade självfallet för en katastrof – och så blev det också när Biden bara med en viss försening fullföljde precis den politiken.

Blir det modellen även denna gång?

Viktigt blir vem som utses till nationell säkerhetsrådgivare, och den utnämningen borde komma relativt snart. O’Brien tillhörde den som nämnts flitigt i spekulationerna, men så blev det tydligen inte.

Åtskilliga ledare runt om i världen har varit angelägna om att snabbt etablera kontakt, vilket är naturligt. Israels Netanyahu har redan hunnit med tre samtal, och Danmarks statsminister Mette Fredriksen lyckades också komma fram.

Jag hade trott att Ungerns Viktor Orban skulle vara den förste europeiske ledare som dök upp vid det nya hovet. Så kan det fortfarande bli, men känt är i alla fall att Polens president Duda bokat in ett möte med Trump på fredag. För honom kommer stöder till Ukraina och fortsatt närvaro av amerikansk trupp framför allt i Polen att vara de viktiga frågorna.

Under de kommande veckorna kommer vi successivt att få fler puzzelbitar, men det är först när Trump tar ordet omedelbart efter sin installation 20 januari som det kommer att börja att klarna.

Tiden fram tills dess kommer att bli en osäker tid.

Jag skulle tro att såväl Vladimir Putin som Bibbi Netanyahu kommer att utnyttja den amerikanska svaghet som är ofrånkomlig under denna period för att pressa på sina respektive ansträngningar allt mer.

I Mellersta Östern har ansträngningarna att få till stånd en vapenvila i Gaza nu nästan lagts ned. Netanyahu var ju också mycket tydlig när han avskedade sin försvarsminister. Denne hade ju varit intresserad av en sådan.

Och Putin pressar på längs fronterna i Donbas. Det talas nu om betydlig högre ryska förluster – från Washington hörs att det handlar om kring 1.400 personer om dagen – och det är en fråga hur länge man klarar av förluster i denna storleksordning. Men dessvärre bågnar det ukrainska försvaret under trycket.

Veckan som gick var också dramatisk i och med att den sköra koalitionsregeringen i Berlin kollapsade. Förbundskansler Scholtz avskedade under bittra former finansministern och liberale partiledaren Lindner, och därmed blev nyval den enda möjligheten.

Men den utdragna tidtabell för detta som Scholtz skisserade – med ett val först i mars och då en regering månader därefter – kritisera nu mycket hårt. Detta är inte tider när man har råd med onödigt långa osäkerheter. Jag skulle tro att han kommer att tvingas att ge efter och att vi får ett tyskt nyval betydligt tidigare på det nya året.

Vad detta sedan kommer att leda till återstår att se.

Borgerlig CDU är i markant ledning, men ligger trots allt som hänt inte högre än kring 30% i mätningarna. Och därmed kommer en ny koalitionsregering att vara nödvändig.

Som siffrorna ser ut i dag måste en sådan sannolikt inkludera också SPD, men det är knappast en utsikt som leder till någon entusiasm. Den tyska ekonomin behöver reformer, och det var ju för att de inte kunde acceptera sådana som dagens koalitionsregering under SPD kollapsade.

Men det kommer att rinna åtskilligt med vatten under broarna över Speer innan vi kommit så långt. Det blir viktiga debatter i den tyska förbundsdagen kring allt detta under veckan.

Längre bort fortsätter försöken att bilda en ny regering i Japan efter valet där. Regerande LDP har bestämt att man inte vill utvidga koalitionen med ytterligare ett parti, utan vill försöka hanka sig fram genom överenskommelser med oppositionen i fråga efter fråga.

Också i det japanska parlamentet blir det viktiga avgöranden under den kommande veckan.

I Baku samlas i morgon den jättelika klimatmötet COP29 för att se om man kan föra det globala samarbetet kring klimatfrågorna framåt.

Utvecklingen borde ha lett till en ökad bestämdhet på den fronten. Vi ser ju allt fler s k extrema klimathändelser – Valencia var ju det senaste exemplet – och FN:s miljöorganisationer varnar att vi nu förefaller att vara på väg mot en global uppvärmning som ligger kring tre grader och därmed dubbelt så hög som målet i Paris-överenskommelsen var.

Fokus på COP29 skall ligga främst på de finansiella frågorna. Vid COP28 i Dubai för ett år sedan kom man överens om att upprätta en global fond för att hjälpa fattigare länder med att hantera skador och klara omställning, men viljan att sätta pengar i den fonden har knappat imponerat.

Och i en situation där det ju förefaller sannolikt att USA åter kommer att lämna Paris-avtalet är det inte lätt att se att mötet i Baku kommer att kunna åstadkomma så mycket. Vi kan fortfarande hoppas.

Under tiden fortsätter de olika processerna i Bryssel, och på tisdag är det Kaja Kallas som frågas ut om hur hon ser på EU:s utrikes- och säkerhetspolitiska utmaningar framöver. Det finns en del att tala om

För min del blir det nu en ny period med lite resor.

Först skall jag till Santa Monica på den amerikanska västkusten för styrelsemöte med RAND, och vid sidan av allt annat på agendan för de dygnen blir det ett utmärkt tillfälle att i en välinformerad krets höra bedömningar av vad som kan komma i det stora landet.

Därifrån bär det av till Abu Dhabi för diskussioner i en mer eller mindre sedvanlig krets, och nästa söndag natt borde jag landa i Delhi för andra diskussioner där i regi stora tankesmedjan ORF och med global ekonomi och infrastruktur tydligare i fokus.

Kommentarer inaktiverade för Om Trump och lojalister, en allt osäkrare värld, kollaps i Berlin, COP29 i Baku och en del annat. | Uncategorized | Direktlänk
Publicerat av carlbildt

Rätt om kongressen.

03 november 2024

TABIANO CASTELLO: Det blev ett lite allvarligare fel än vanligt i min text i kväll. Jag råkade kasta om majoritetsförhållandena i de bägge kamrarna i den amerikanska kongressen.

Så kan det bli i hastigheten.

På tisdag är det ju också val till 435 ledamöter av representanthuset och därtill är 34 platser i senaten också föremål för val.

Och i dag har ju republikanerna liten majoritet i representanthuset medan demokraterna kontrollerar senaten med tunnast möjliga marginal.

Kommentarer inaktiverade för Rätt om kongressen. | Uncategorized | Direktlänk
Publicerat av carlbildt

Om val i USA och Moldavien, förhör i Bryssel och global teknologisk och ekonomisk omställning. Och lite annat.

03 november 2024

TABIANO CASTELLO: Det är soliga och varma dagar här nere i Italien denna helg. Oliverna skördas, och nere vid Medelhavet är badstränderna fortfarande fulla efter det att sol och värma kommit tillbaka.

Men för mig bär det tillbaka till Stockholm denna vecka – det blir bara en utflykt till Köpenhamn mot veckans slut.

Det verkar inte finnas en journalist i världen som inte ser sig själv som expert på amerikansk politik i dessa dagar. Ständigt och över allt möter man bedömningar av olika amerikanska delstater, och konfronteras med olika bedömningar om hur det amerikanska valet på tisdag kommer att utfalla.

Den allmänna bedömningen förefaller vara att Donald Trump har erövrat mark under de senaste veckorna, men fortfarande visar de flesta mätningar ett mycket jämnt resultat. Det är inte möjligt att ha någon bestämd uppfattning om var detta landar.

Vi får helt enkelt vänta och se.

Är det jämnt kan det ju ta sitt tag. För fyra år sedan tog det tre dagar innan det stod klart hur valet i Pennsylvania utfallit, och det var avgörande. Och även efter det blev det nödvändigt att räkna om röster i Arizona och Georgia.

Och efter det kom hela tumultet som kulminerade i Donald Trumps försök att den 6 januari få sin vicepresident att med stöd av ett upplopp underkänna hela valresultatet. Det var en sittande presidents försök till statskupp för att säkra fortsatt makt.

Det scenariot kommer inte att upprepas denna gång, men en jämn seger för Kamala Harris kommer alldeles säkert att leda till omfattande försök att på olika sätt ifrågasätta och förändra valresultatet.

Vid en seger för Donald Trump förskjuts osäkerheten till efter det att han installerats som president den 20 januari nästa år. Risken är att vi kommer att utsättas för ett installationstal än värre än det han producerade för åtta år sedan. Det var alldeles förskräckligt.

Men om allt detta lönar det sig föga att spekulera just nu – om en vecka eller så borde vi ha i alla fall viss klarhet i hur det hela kommer att gestalta sig.

Mitt i detta skall vi inte glömma bort att det också är viktigt val till kongressen på tisdag.

Det skall väljas 435 ledamöter av representanthuset och därtill är 34 platser i senaten också föremål för val. I dag har ju republikanerna liten majoritet i representanthuset medan demokraterna kontrollerar senaten med tunnast möjliga marginal.

Jag är förvisso ingen expert, men det förefaller som om de flesta bedömningar utgår från att dessa majoritetsförhållanden inte kommer att förändras. Och även om den amerikanska presidentmakten är stark, speciellt vad gäller utrikes- och säkerhetspolitiken, måste ju inte minst budgeten med allt vad denna innebär passera kongressens bägge kamrar.

Närmare oss har det i dag varit den avgörande andra omgången i presidentvalet i Moldavien med osäker utgång när detta skrivs.

Tydligt både i Georgien – där omfattningen av regimens manipulering av valet nu framstår allt tydligare – och Moldavien är ju hur mer eller mindre Moskva-vänliga krafter mobiliserar för att bromsa dessa länders västliga orientering.

Och skrämselpropagandan är inte utan effekt – det kan röra sig om priser eller om risken för att bli indragen i ett krig son ingen vill ha. I media framställs det ofta som ett val mellan Väst och Ryssland, vilket det till betydande del också är, men för den vanlige väljaren kan det ibland se annorlunda ut.

I Bryssel börjar i veckan processen med att de personer som nominerats till kommissionärer utsätts för förhör av de olika utskotten i Europaparlamentet. Både kommissionärer och utfrågare har förberett sig till tänderna, och det är mera sällan dessa förhör erbjuder någon avgörande dramatik.

Det börjar på tisdag med bl a Jessica Roswall och slutar på tisdag i veckan därpå med bl Kaja Kallas som ny Hög Representant för utrikes- och säkerhetsfrågor och dessemellan hela paraden av övriga kandidater.

Därefter skall de olika partigrupperna i parlamentet utvärdera utfrågningarna, och sannolikt kommer de att kräva ett eller annat offer om inte annat för att markera sin egen makt. Och gör de detta blir det ju en ny runda med möjliga nya namn.

I slutet av månaden borde det dock vara klart för en slutlig votering i Europaparlamentet för att godkänna den nya kommissionen.

Allt här i världen är inte politik, och i själva verket är det ju så att ekonomi och teknik nu är faktorer i mycket snabb förändring och med betydande inverkan på den globala situationen.

Det har diskuterats mycket kring den europeiska bilindustrins situation och klokskapet i EU-beslutet att införa kraftigt höjda tullar på kinesiska elbilar. Oftast motiveras beslutet med att vi måste värna den europeiska bilindustrin.

Problemet är bara att främst den tyska bilindustrin, med marginal den viktigaste i Europa, inte alls vill bli värnad på detta sätt. Den ser risker med accelererande handelsrestriktioner, och anser att konkurrenskraft ytterst bäst säkras allra bäst med konkurrens.

Och i detta ligger det åtskilligt.

Till detta kommer att dessa höjda tullar riskerar att ytterligare bromsa övergången till elbilar i Europa. Redan nu utvecklas denna ju svagare än väntat, och pressad man dessutom upp priserna på konkurrenskraftiga och i åtskilliga avseenden bättre kinesiska alternativ blir det ju inte mycket bättre.

Försiktigt uttryckt.

Förvisso finns det olika typer av subventioner i varierande grad i den kinesiska bilindustrin. Olika regioner har tävlat med stöd om att bygga upp nya industrier. Situationen är inte obekant. Åtskilliga av dessa nya bilindustrier kommer säkert att haverera, men ett antal kommer alldeles säkert att fortsätta att vara framgångsrika.

Men om detta innebär att Kina subventionerar den gröna omställningen i Europa har i alla fall jag inga avgörande invändningar. Delar av den behöver förvisso ett inslag av subvention.

Bilindustrin är stor i världen, men än större mätt i omsättning är flygindustrin där den civila delen ju dominerats av de två jättarna Airbus och Boeing. USA har ständigt klagat på att Airbus föddes med subventioner, vilket är sant, och Europa har klagat tillbaka på att Boeing gotts av massiva beställningar till företagets stora del för militära produkter, vilket också är sant.

Sedan något år tillbaka har problem efter problem drabbat Boeing, och ett tag spekulerades det t o m om företagets överlevnad åtminstone i dess nuvarande form. Men Boeing är USA:s största enskilda exportföretag, och en räddning var därför ofrånkomlig.

Nu har företaget klarat av att ta in nytt kapital för att hantera sina förluster genom en nyemission av aktier på strax över 250 miljarder kronor, vilket åter visar den betydelse som storleken på den amerikanska kapitalmarknaden har för landets företagsamhet.

Kommer detta att räcka?

Mycket beror självfallet på hur företaget lyckats sälja sina flygplan, och här är det åter Kina som är en faktor.

När jag för någon vecka sedan passerade Pekings flygplats var det Boeing-flygplan så långt ögat såg. Kina är världens största marknad för civila flygplan av denna typ, och under de närmaste två decennierna beräknas att landets flygbolag kommer att ha ett behov av att beställa kring 9.000 nya flygplan.

Skulle Boeing hörsamma krav om att handla mindre med Kina, vilket är populärt i vissa kretsar, kommer förtaget inte att överleva som ett av de två ledande i världen. Så ser den enkla sanningen ut.

Och dessa år blir viktiga. Kina har naturligt nog ambition att bygga upp en egen civil flygindustri, och redan har deras egna flygplan börjat att flyga på den inhemska marknaden. Att få full certifiering på internationella marknader kommer dock att ta åtskilliga år, så Boeing och Airbus har fortfarande viss respit.

Men världen förändras fort.

Ett tredje exempel gäller alldeles självklart den snabba utvecklingen av AI.

En aspekt av denna hur de stora datorcenter som blir nav i den globala AI-strukturen kan försörjas med kraft och hur detta kan påverkas var dessa lokaliseras.

Kraftbehovet är mycket stort och snabbt växande. Och det har visst illustrerat i tre olika affärer de senaste veckorna.

De konkurrerande jättarna Google, Amazon och Microsoft har samtliga annonserat mycket stora investeringar för att skaffa sig kraft genom egna kärnkraftverk.

Microsoft har tecknat ett 20-årigt avtal för att om något år åter starta upp kärnkraftverket Three Mile Island exklusivt för dess behov.

Det var ju olyckan vid TMI vid Harrisburg som 1979 i Sverige ledde till att socialdemokraterna bytte fot om kärnkraften och tvingade fram en folkomröstning om dess avveckling. Olyckan var långt mindre allvarlig än vad som befarades, men verket stängdes sedan av mer kommersiella skäl.

Men nu är det Microsoft som startar upp det för att ge kraft till artificiell intelligens.

Google och Amazon valde en annan väg. De har bägge de senaste veckorna tecknat kontrakt med varsitt nytt företag för att bygga s k SMR-reaktorer – små modulära reaktorer med lägre kostnader och bättre säkerhet – för att ge kraft till sina datorcentra.

Men också Sverige finns faktiskt med i denna utveckling.

Jag minns fortfarande när man på pappersbruket Kvarnsveden utanför Borlänge invigde den stora maskinen PM12 för tidningspapper. Jag vill minnas att det var Sveriges största industriinvesteringar ditintills. PM12 var världens största och snabbaste maskin av sitt slag. Kungen invigde, och Sverige levererade tidningspapper till världen.

Men ingenting är för evigt, internet anlände, fysisk tidningsförsäljning störtdök och 2021 lades Kvarnsvedens stolta pappersbruk ned.

Nu är det dock nya insatser. Nu planeras ett av Europas största AI- kluster i det gamla pappersbruket, och den vattenkraft som för mer än hundra år sedan ledde till att pappersbruket startades upp får en ny roll i ett helt nytt skede av ekonomisk omvandling.

Allt detta är ekonomi och teknik, men det säger sig självt att det har stora politiska konsekvenser.

Var växer den nya AI-erans infrastruktur fram? Var finns kommande decenniets bil- eller flygindustri med deras i den gröna omställningen helt förändrade förutsättningar? Vilka länder, regioner och företag har kraften och viljan att klara omställningen?

En sak är säkert – att stå still är att tappa mark.

Vi står inför en spännande vecka.

Kommentarer inaktiverade för Om val i USA och Moldavien, förhör i Bryssel och global teknologisk och ekonomisk omställning. Och lite annat. | Uncategorized | Direktlänk
Publicerat av carlbildt

Om viktiga val i mängder – Japan, Moldavien, Georgien – men självfallet också Mellersra Östern och en del annat.

27 oktober 2024

STOCKHOLM: Det har ju talats om detta år som supervalåret, och det gäller inte minst i dessa dagar.

Om vi håller oss till Europa så hade vi förra helgen viktigt val och folkomröstning i Moldavien, i går var det omstritt val i Georgien och i dag har det varit val i såväl Bulgarien som Litauen.

Till detta skall ju läggas dagens viktiga val i Japan, och det faktum att vi med stormsteg närmar oss avgörandet i USA nästa tisdag.

Jag tillbringade delar av veckan som gick i Tokyo i lite olika ärenden och hade då möjlighet att lyssna på lite röster om landets utveckling. Japan glöms lätt bort, och uppmärksammas sällan i våra media, men det är ett av världens ledande industriländer och därtill en allt viktigare säkerhetspolitisk aktör i Ostasien.

Just säkerhetspolitiken har också blivit allt viktigare.

Förre premiärministern Kishida brukade säga att ”Ukraina i går kan bli Ostasien i morgon”, och under hans regering fattades också beslutet att till 2027 öka försvarsutgifterna till 2% av BNP vilket då kommer att innebära att landet får världens tredje högsta försvarsbudget.

Att säkerhetssituationen här och där hänger ihop har ju illustrerats i dessa dagar av att Nordkorea ju sänder också soldater i icke obetydligt antal till den ryska fronten i Ukraina.

Detta skall läggas till mycket betydande leveranser av ammunition som enligt vad som sägs i Seoul har uppgått till närmare nio miljoner projektiler – att jämföras med EU:s ambition att leverera en miljon.

Bakom detta ligger alldeles uppenbart ryska brister. Varför skulle den stolta ryska makten annars sätta sig i knäet på en löjlig diktatur i Pyongyang? Och en faktor är säkert att Putin drar sig för en regelrätt mobilisering i ett Ryssland där opinionen allt tydligare vill att detta krig skall ta slut.

Hur det kommer att påverka läget vid fronterna återstår att se. Jag är inte övertygade om att de ryska soldaterna och förbanden kommer att uppskatta att plötsligt få dessa koreaner till sina kollegor.

I Japan resulterade dagens val i ett närmast historiskt nederlag för dominerande LDP-partiet och för dess nytillträdde premiärminister Ishiba. Han tillträdde efter en skandal inom partiet med hanteringen av pengar, beslutet att utlysa nyval var hans, men resultatet är nog till betydande del en reaktion på just den skandalen.

Nu har hans regering förlorat sin majoritet i den avgörande nedre kammaren i parlamentet, och det är inte alldeles lätt att se hur situationen kommer att kunna hanteras. Jag tror att vi har att se fram mot en period av politiskt manövrerande innan en me stabil regering åter kan bildas.

Inget av de alternativ som kan finnas är enkla, och därtill kommer att det väl inte är alldeles säkert att premiärminister Ishiba sitter säker i sadeln efter detta.

I Moldavien blev det knappast möjliga seger för ja-sidan i folkomröstningen om att skriva in landets EU-ambition i författningen, och presidentvalet kommer att gå till en avgörandet andra omgång kommande helg.

Ryska och andra krafter mobiliserade hårt inte minst i folkomröstningen. Det handlade om farhågor för att EU kommer att göra allt dyrare, att man kommer att dras in i konflikter och att mer radikala EU-ambitioner om familjepolitik och LGBT-rättigheter skulle tvingas på landet.

Bortsett från att det alldeles uppenbart också satsades pengar på att köpa röster var detta argument som inte saknade resonansbotten.

I Georgien var politiken betydligt brutalare. Jag måste medge att jag hade mycket lågt ställda förväntningar på att regimen Ivanishvili skulle tolerera ett fritt och rättvist val, och så blev det inte heller.

De olika internationella valobservatörerna har alla kommit med mycket kritiska rapporter om valet. Tunga parlamentariker från EU var tydliga med att valet inte var fritt och rättvist, och säger nu att EU inte skall erkänna valet, även om det inte är alldeles klart vad det faktiskt innebär.

Maktpartiet Georgia Dream fick enligt mer oberoende vallokalsundersökningar ca 40% av rösterna men enligt den egna officiella valkommissionen ca 52%.

Medan oppositionen under kampanjen sade att valet stod mellan Europa och Ryssland var maktpartiets paroll att det i stället stod mellan krig och fred. Och de olika parollerna appellerade tydligt till lite olika delar av det georgiska samhället. Men sedan kom till detta faktorer som hårda påtryckningar på individer och direkt manipulation av valresultatet.

Vad som händer nu återstår att se. Det är svårt att se några goda scenarier.

Landets president Salome Zourabichvili har nu på ett tämligen unikt sätt gått ut och i mycket tydliga ordalag sagt att valet var förfuskat och förvanskat. Och oppositionen säger att de kanske inte kommer att ta upp sina platser i parlamentet.

Det uppmanas nu till stora demonstrationer i Tbilisi i morgon kväll. Situationen kan snabbt bli dramatisk.

Att Ungerns premiärminister Orban annonserar sin ankomst i morgon för att ge regimen sitt stöd ger hela situationen en ytterligare dimension. Han spelar ett allt djärvare spel – alldeles tydligt i förväntan på ryggstöd från USA efter dess val.

Ser man dessa bägge val i det vidare geopolitiska perspektivet så kommer den moldaviska EU-vägen med största sannolikhet att fortsätta, även om en viss försiktighet kan vara påkallad. Presidentval nästa helg och viktigt parlamentsval nästa år.

I Georgien blir det nu sannolikt ett mer permanent stopp i den processen. Sannolikheten för att EU i detta läge skulle öppna anslutningsförhandlingar är närmast noll.

Sedan återstår det dock att se i vilken utsträckning som Ryssland förmår att flytta fram sina positioner. Jag skulle dock tro att Moskvas ambitioner först och främst är att förhindra att EU gör det, och med denna regim klamrande sig fast vid makten i Tbilisi är det målet lätt att uppnå.

Vad gäller helgens andra två val av mer omedelbart intresse – ännu ett parlamentsval i instabila Bulgarien och andra omgången av parlamentsvalet i Litauen – finns det i skrivande stund inga resultat att förmedla.

Sannolikt går det mot regeringsskifte i Vilnius, men alldeles säkert är det ännu inte.

Det tog lång tid innan Israel riktade sitt slag mot Iran, och när det kom natten till lördag var det tydligt att Washington haft viss framgång med att dämpa de mer vittgående israeliska ambitionerna.

Det iranska robotanfallet mot Israel 1 oktober riktade sig ju mot två flygbaser och underrättelsetjänsten Mossads högkvarter i Tel Aviv, och USA hade nu lyckats få Israel att göra ett motsvarande mer militärt val av mål. Att premiärminister Netanyahu hade önskat sig en bredare attack är högeligen sannolikt.

Det ser ut som om den omfattande attacken nu riktades dels mot Irans infrastruktur för tillverkning av ballistiska robotar och dels mot viktiga delar av dess luftförsvar. Uppgifter talar om att alla dess mest avancerade system slogs ut, vilket ger Israel möjligheter för framtiden.

Och frågan är vad som händer nu.

Det diplomatiska trycket på Teheran att nu avstå från att slå tillbaka är stort, och ett positivt tecken är väl att man i iranska media snarast spelar ned betydelsen av den israeliska attacken.

Vi får se.

Samtidigt har USA efter att ett tag ha slickat såren efter diplomatiska misslyckanden engagerat sig i ett nytt försök att efter Hamas-ledaren Sinwar död och nu detta verkligen få till stånd en vapenvila i Gaza och därmed möjligen också ett lättare tryck i Libanon.

Utrikesminister Blinken har varit på sin elfte rundresa i området i detta syfte, men vad som uppnåtts är oklart. Man kan kanske utgå från att situationen i Hamas är mer komplicerad, och dessvärre har väl premiärminister Netanyahu nu alla skäl att bara sitta och vänta på vad som kommer att inträffa i det amerikanska valet.

Det delar han nu med större delen av världen i övrigt.

Allt är oklart, som det ofta är i slutskedet av en valrörelse, men det jag skrev för en vecka sedan om att Trump fått mer fast mark under fötterna förefaller väl ha bekräftats under veckan som gick.

De från USA inresta bedömare jag träffade i Tokyo hade bestämt den uppfattningen, och hade därtill påtagligt bekymmersamma scenarier för vad en seger för Trump kan komma att innebära.

Men med tanke på att alla våra media är alldeles upptagna av den amerikanska valrörelsen – jag har ingenting emot den rapporteringen, men är bekymrad över att man verkar glömma resten av världen – lämnar jag den åt saken i övrigt.

Det kommer att finnas anledning att återkomma.

Efter en vecka på resande fot – det blev faktiskt jorden runt eftersom flygningen hem från Tokyo valde vägen norr om Alaska och Grönland i stället för den vanligare södra rutten genom Asien – blir det nu för min del några dagar hemma.

Men nästa helg tänkte jag njuta Italiens behagligare vindar.

Kommentarer inaktiverade för Om viktiga val i mängder – Japan, Moldavien, Georgien – men självfallet också Mellersra Östern och en del annat. | Uncategorized | Direktlänk
Publicerat av carlbildt

Om ICG, det allt allvarligare dramat i Mellersta Östern, Rysslands nya stöd, avgörande i Moldavien, val i Japan och en hel del annat.

20 oktober 2024

MADRID: Efter två dagar styrelsemöte med International Crisis Group i London blir det nu ett snabbt stopp här i Madrid innan jag drar vidare i morgon,

ICG sattes upp för snart 30 år sedan och hade fokus på att mobilisera opinion och idéer för att få ett slut på kriget i Bosnien.

Sedan dess har man utvecklats till att bli ledande när det gäller att analysera konflikter och ibland föreslå vägar att också manövrera dem mot en lösning. ICG:s rapporter läses med stor uppmärksamhet i ministerier runt om i världen.

Tyvärr har dock inte konflikterna blivit färre, och nu är vi dessutom i en situation där också handlar om stora konflikter som drar in stora makter.

Hur ICG skall manövrera i denna situation var självklart i fokus för åtskilliga av våra diskussioner i London.

Tror vi att vi kan bidra i relationen mellan USA och Kina eller när det gäller den ryska aggressionen? Eller skall vi fokusera våra resurser på de konflikter som inte står allra högst på stormakternas agenda?

Sådana saknas inte. Vi ägnade mycket tid åt den katastrofala situationen i Sudan, men också utmaningarna i Haiti, den allt mer besvärliga situationen i Myanmar och alldeles självklart olika delar av det akuta läget i Mellersta Östern.

En läcka från de amerikanska underrättelsetjänsterna har lämnat detaljer om hur Israel nu förbereder ett anfall med ett stort antal flygburna ballistiks robotar mot olika mål i Iran. Mot sådana är Iran i stort sett försvarslös.

Och sedan? Hur kommer Iran att svara? Har man resurser till ytterligare en omgång ballistiska robotar mot Israel?

Israel är nervöst. Den senaste omgången lyckades man ju inte helt avvärja. Nu har man begärt och fått stöd med ett avancerat amerikanskt batteri, men har begärt ett till.

Från amerikansk och europeisk sida säger man nu att efter det att Hamas-ledaren Sinwar dödats under en raid i Gaza borde det vara tid för en vapenvila och en politisk process, men det finns inga tecken på att premiärminister Netanyahu lyssnar på det örat.

Hans fokus ligger nu på konflikten med Iran, och de senaste månaderna har dessvärre visat att det är han som sitter i förarsätet i regionen.

Den f d supermakten USA försöker påverka, men dessvärre blir det inte så mycket av det.

Och under tiden fortsätter pulveriserandet av Gaza och bombningarna av Libanon. Det handlar om att bekämpa Hamas och Hezbollah, men bokstavligen miljoner människor hamnar på ett eller annat sätt i skottlinjen.

Något slut är ännu svårt att se. Israel talar om en skyddszon i södra Libanon, men hur skall den etableras? Fortsatta bombningar? Israelisk militär ockupation? Förstärkt FN-närvaro?

Men allvarligast just nu är trots allt situationen mellan Israel och Iran.

Vi diskuterade olika scenariot på ICG-mötet. Vi har goda kontakter i såväl Washington som Teheran.

Det var svårt att gå från scenarier som inte var oroande. En smal öppning kan finnas – men mycket smal.

På planet till Madrid träffade jag sedan av en tillfällighet en person med mycket goda insikter som jag litat mycket på också förr.

Vederbörande sade att opinionen i Teheran nu tydligt höll på att svänga över till att skaffa sig kärnvapen. Något annat sätt att avskräcka Israel fanns inte – tidigare hade ju Hezbollah från deras utgångspunkt fyllt också den funktionen.

Jag hoppas den bedömningen är fel. Men vederbörande har dessvärre ofta haft rätt förr.

Nu är det bara lite mer än två veckor kvar till det amerikanska valet, och det påverkar också kraften i den amerikanska utrikespolitiken.

Vad som kommer därefter återstår att se. Trump har fortfarande högst trovärdighet i de två frågor som väljarna är mest bekymrade för – migrationen och ekonomin.

Joe Biden är hur som helst president från till 20 januari nästa år – det är då den nye presidenten tar över – men med vilken kraft kommer USA att kunna agera under dessa så viktiga månader?

Härom dagen kom han trots allt till Berlin på vad som väl var hans sista besök som amerikansk president i Europa. Han är falnande, men förmodligen den sista genuint europeiskt orienterade amerikanske presidenten i vår tid.

Stödet till Ukraina stod i fokus för hans samtal. Det verkar nu klart med de olika delarna av det stora stödpaketet på 50 miljarder dollar från G7-länderna.

Det kommer att räcka ett tag.

Samtidigt har president Zelenskyj sina önskemål i sin s k segerplan. Men något snabbspår in i Nato kommer det inte att bli – där har USA satt ner foten – och att han viftar med möjligheten av egna kärnvapen som ett alternativ är knappast särskilt klokt.

Att Ryssland har sina svårigheter demonstreras väl på nytt av uppgifterna om att man nu bett om stöd med nordkoreanska trupper.

Olika uppgifter cirkulerar, men det förefaller att vara en icke obetydlig numerär som nu skall förstärka de ryska linjerna. Tidigare har Nordkorea levererat både ballistiska robotar och stora mängder ammunition,

De ryska styrkorna gör vissa framsteg med att reducera den ukrainska fickan vid Kursk, men långsamt går det, och de ryska förlusterna förefaller generellt att ha kommit upp på en högre nivå.

Och president Putin gör vad han kan för att skapa intrycket av att han har situationen under kontroll. Just nu gör han av lätt insedda skäl det mesta av sitt värdskap för de s k BRIC-ländernas toppmöte i Kazan. Ledarna för Kina, Indien, Brasilien och en rad andra stater finns på plats.

Det verkligt viktiga internationella mötet under den kommande veckan är dock det traditionella vårmötet med internationella valutafonden IMF och Världsbanken i Washington.

Den amerikanska ekonomin går som tåget, EU-länderna med Tyskland i spetsen hackar, den kinesiska ekonomin har fått ny stimulans men kan behöva mera och Indien visar imponerande siffror.

Men farorna finns. Ett än värre krig kan få oljepriserna att stiga. Och vad som verkligen händer i Kina blir mycket viktigt.

På betydligt närmare håll har det i dag varit presidentval och folkomröstning om EU i Moldavien. Med sina ca 2,5 miljoner invånare är landet ingen jätte, men ligger i en viktig geopolitisk skärningszon.

Så har det ofta varit. Under tidigare sekler var det ofta de ryska och osmanska imperierna vars arméer och gränser som rörde sig fram och tillbaka över dessa områden.

Sedan föll bägge samman innan Stalin och Hitler började att rita om gränserna även här. Och sedan blev Moldavien en sovjetrepublik – som kunde frigöra sig när det väldet föll samman.

Moldavien var viktigt när vi för mer än ett decennium sedan satte upp EU:s Östliga Partnerskap. Sedan dess har man tagit stora steg mot EU, och har nu tillsammans med Ukraina kunnat inleda formella förhandlingar om medlemskap.

Och det är denna strävan man nu med en folkomröstning vill förankra i landets konstitution.

Mot detta har Ryssland och dess olika hantlangare kastat in betydande resurser. Pengar och propaganda har mobiliserats för att stoppa EU-frågan.

Resultatet vet jag inte när detta skrivs – men det blir viktigt.

Och viktigt blir det också nästa helg när Georgien går till val.

Också här var ju det Östliga Partnerskapet viktigt för att stödja dess utveckling – det var åtskilliga resor dit för min del – men sedan dess har ju styret där tagit allt mer tveksamma och auktoritära drag och vill vrida utvecklingen i annan riktning.

Dess verklige ledare Ivanishvili har kommit med allt mer oroande uttalande. Och dess föga imponerande premiärminister har sagt att han efter valet vill förbjuda oppositionen.

Det blir ett mycket viktigt val – med dystra frågetecken om huruvida dess resultat kommer att respekteras.

För min del bär det i morgon från Madrid vidare till Tokyo med mellanlandning i Peking.

Också där är det val nästa söndag.

Nye premiärministern Shigeru Ishiba har upplöst parlamentet, och det återstår att se om regerande LDP-partiet kommer att kunna bibehålla sin majoritet. Opinionsundersökningarna hitintills ger lite olika besked på den punkten.

Japans politiska vikt håller på att öka när också säkerhetspolitiken i Ostasien kommer i nytt fokus. Dubblade försvarsutgifter står på det japanska regeringsprogrammet.

Det kommer att bli mer Asien för mig under denna höst, men nu blir det viktigt att se utvecklingen från Tokyos horisont. Också viktiga amerikanska bedömare av den globala utvecklingen kommer att finnas på plats för diskussioner.

Så det är först nästa helg som jag åter kan trampa fäderneslandets mark. Det kommer att ha hänt mycket innan dess.

Kommentarer inaktiverade för Om ICG, det allt allvarligare dramat i Mellersta Östern, Rysslands nya stöd, avgörande i Moldavien, val i Japan och en hel del annat. | Uncategorized | Direktlänk
Publicerat av carlbildt

Om regimen i Ryssland, valet i USA som tycker närmare, det fortsatta sammanbrottet i Mellersta Östern och konfrontationen mellan FN och Israel.

13 oktober 2024

STOCKHOLM: En vecka runt i Europa – Lissabon, Bryssel och Wien – med de olika perspektiv man möter på olika platser ligger nu bakom mig.

Under de senaste veckorna har jag också kommit att ägna betydande tid åt att möta en del av de ryssar som valt eller tvingats att lämna sitt land när Putin startade sitt krig och dramatiskt ökade repressionen mot de som tyckte och tänkte annorlunda.

Och det är en spännande och intressant samling individer som nu kommit att räkna Vilnius, Berlin eller Wien som sina mer eller mindre tillfälliga hem. De stångas med alla flyktens och exiltillvarons problem, försöker att bygga upp en ny tillvaro i ett nytt land men förblir samtidigt intensivt engagerade i sitt eget lands framtid.

Hur många som lämnat sedan kriget startade är svårt att veta, men det torde röra sig kring miljonen, om än av många olika kategorier. I Dubai hittar man de som främst är intresserade av pengar, i Belgrad har det växt fram en dynamisk miljö av entreprenörer, i Tbilisi och Yerevan finns fortfarande många som först tog planet dit men det är nog i de olika europeiska städerna som de politiskt mest intressanta miljöerna finns.

Kontakterna tillbaka in i Ryssland är betydande. Till ett av de möten jag var på kom också de som fortfarande är kvar i Moskva, även om logistiken i det är besvärlig och försiktighet är påkallad. Åtskilliga är engagerade i de olika sociala media – viktigast YouTube – som når in i landet med kring tio miljoner besökare varje dag.

Den kollektiva regimen Putin – det var ett begrepp i en del av våra diskussioner – är både stark och skör. Den är stark i meningen att någon organiserad opposition inte är möjlig. Såväl Navalny som Prigozin är döda. Men den är skör i meningen att det genuina stödet för den är svagt.

En minoritet stöder tydligt kriget. En annan minoritet är starkt emot det. Och en allt tydligare majoritet vill att det skall ta slut. Regimen försöker att piska fram en entusiastisk nationalism till stöd för kriget, men opinionen verkar snarare om än långsamt att gå åt andra hållet.

Och kriget är dyrt inte bara mänskligt utan också ekonomiskt. Nu går kring 45% av statsutgifterna till försvar och säkerhet, och även om oljan genererar intäkter krävs det nu höjda skatter och minskade utgifter på praktiskt taget allt annat. I den av krigssatsning överhettade ekonomin blir allting dessutom dyrare.

Så här kan det säkert fortsätta ett tag till, men knappast i evig tid. Förr eller senare krävs antingen ett slut på kriget eller – den möjligheten finns fortfarande – en mer radikal omställning till krig. Men en sådan omställning skulle med all sannolikhet möta ett betydande motstånd.

Och krigsproduktionen saknar inte sina problem. Att man blivit så beroende av ammunition från Nordkorea, och att man ligger på knä för mer leveranser från Iran, talar sitt tydliga språk. Gradvis töms de stora lagren av gammal materiel som kan utnyttjas.

Regimen är gammal, och den förnyar sig knappast. Delvis är det nog därför att Putin inte riktigt litar på de som han inte haft nära sig länge. En intressant observation är att han nu allt oftare utnämner sina gamla livvakter till viktiga positioner. Det är personer han känner och litar på. En av dem befordrades just till det nationella säkerhetsrådet.

Man kan spekulera över många glas över vad som kan komma därefter, och det görs förvisso också. Regimen är stark – men också skör. Osäkerheten är stor.

Situationen i Kiev är förvisso inte idealisk. Kostnaderna för kriget har jag skrivit mer detaljerat om tidigare. Krigströttheten när man är på väg in i den tredje krigsvintern är ofrånkomlig. Mycket har offrats.

Men den stora skillnaden är att man vet vad som står på spel, och att beslutsamheten att försvara sitt land är stark. Man vill förvisso se ett slut på kriget – men absolut inte baserat på den kapitulation som ju Putin kräver.

På slagfältet förskjuts några kvadratkilometer då och då men inte så mycket mera. Det sägs att Putin gett order om att området vid Kursk som Ukraina erövrade i augusti måste återtas till mitten av denna månad, och man har förvisso satt in betydande resurser för detta.

Men utgången är oviss.

Utgången är också oviss i det amerikanska val vars resultat också Moskva och Kiev nu inväntar med betydande spänning.

På avstånd är det närmast omöjligt att bedöma, men i media finns en stämning av att Kamala Harris smekmånad nu har ebbat ut och att Donald Trump åter fått lite fastare mark under fötterna.

Och allt mer verkar nu koncentreras kring kampen om Pennsylvania. Där är det bara decimaler som fladdrar i opinionsundersökningarnas ytterligt jämna läge. Den nya Trump-fanatikern Elon Musk har etablerat sig i Pittsburgh med sina många miljoner.

Orkanen Milton har dragit förbi, och till dess offer hörde president Bidens resa till Tyskland och det stora mötet i Ramstein om nytt stöd till Ukraina. Nu sägs det att man lyckats planera om så att han kommer i alla fall till Berlin på ett något nedbantat möte på fredag i denna vecka i stället.

Det kommer att ställa till problem för toppmötet för EU-ledarna i Bryssel på torsdag och fredag där de ju har att hantera en tämligen så laddad agenda.

Stödet till Ukraina blir en viktig punkt, den allt värre situationen i Mellersta Östern går inte att undvika, migration är en allt mer besvärligare fråga i allt fler länder men huvudämnet skall egentligen vara ekonomiernas konkurrenskraft och slutsatserna efter Mario Draghis rapport. Risken är dock påtaglig att den frågan i sedvanlig ordning trängs undan av de mer överhängande kriserna.

När vi kommit dit vet vi sannolikt det israeliska svaret på det iranska svaret på den israeliska attacken – ja, det är ju där vi är i ett krig som ser allt värre ut.

Nu vill Israel att alla de som lyckats att återvända till ruinlandskapet i norra Gaza skall lämna, och några hjälpleveranser har inte kommit in under hela denna månad. Och också kring en fjärdedel av Libanons befolkning har fått motsvarande uppmaning från Israel att lämna sina hem.

Ingen kan återvända hem i norra Israel, och det mänskliga lidandet tilltar i såväl Gaza som Libanon. Och den amerikanska diplomatin förefaller mer eller mindre motvilligt att ha gått i en fas av paus i tydlig desperation över att utvecklingen skenar iväg.

Israel uppträder allt mer konfrontatoriskt mot allt vad FN heter.

FN-chefen Antonio Gueterres har nu förklarats som icke önskvärd i Israel. Den humanitära hjälpen via UNWRA vill man strypa så mycket det går. Och nu säger premiärminister Netanyahu att FN:s fredsbevarande trupp UNIFIL bör tas bort från södra Libanon för att inte stå iväg för de israeliska truppernas krig mot Hezbollah.

För en vecka sedan skrev jag att jag fruktade att läget i regionen skulle bli än värre under den kommande veckan. Så blev det. Jag fruktar att min prognos för den kommande veckan blir densamma.

För min del blir det nu några välbehövliga dagar i Stockholm innan det bär av på en längre utflykt som denna vecka inleds i London med längre styrelsemöte med International Crisis Group.

Vi kommer att ha en del att diskutera.

Kommentarer inaktiverade för Om regimen i Ryssland, valet i USA som tycker närmare, det fortsatta sammanbrottet i Mellersta Östern och konfrontationen mellan FN och Israel. | Uncategorized | Direktlänk
Publicerat av carlbildt

Framför allt om ett allt farligare Mellersta Östern ett år efter 7:e oktober, men också om Europas försvar och stödet till Ukraina.

06 oktober 2024

LISSABON: Något dygn i den portugisiska huvudstaden skadar sällan, även om det börjar att bli lite höst i luften också här.

Men Lissabon tillhör mina favoriter inte minst efter de många besöken här de omedelbara åren efter den s k nejlikornas revolution i april 1974 som sopade undan den förlegade gamla högerdiktaturen, men som ju i det tumultartade skedet därefter ett tag riskerade att sluta i en vänsterdiktatur i stället.

Så blev det inte, och i dag är också den portugisiska demokratin fast förankrad i samarbetet inom EU. Landets f d premiärminister Antonio Costa tar ju också snart över den viktiga posten som ordförande i Europeiska Rådet med uppgiften att lotsa fram de avgörande EU-besluten under de närmaste fem åren.

Dagarna som kommer blir dock dagar då mångas blickar riktas mot Mellersta Östern.

Dels därför att det säkert kommer att komma ett israeliskt svar på den iranska robotattacken i förra veckan, och dels därför att det är ett år sedan denna omgång av konflikter i regionen startade med Hamas överraskande attack ut ur Gaza den 7 oktober. I den omkom fler israeler än under någon annan enstaka dag under nationens hela historia.

Israel traumatiserades naturligt nog av detta, och därefter kom betydande delar av arabvärlden att traumatiseras av Israels våldsamma svar mot Hamas och Gaza under månaderna som följde.

Under året sedan dess har jag här ofta kommenterat inte minst de amerikanska diplomatiska insatserna för att dämpa konflikten, så småningom också med ett eld upphör i Gaza och därefter med någon form av politisk process mot en stabilare lösning både för Gaza och regionen.

Inte minst har de intensiva diplomatiska insatserna syftat till att förhindra att konflikten eskalerade till en bredare konfrontation i regionen i dess helhet.

Nu, ett år senare, ser situationen dessvärre dyster ut.

Någon lösning för Gaza finns inte. Allt mer robusta amerikanska initiativ för en vapenvila har ett efter ett skjutits ner – antingen av Hamas eller av premiärminister Netanyahu.

Senaste uppgifterna talar om minst 41.000 döda i Gaza, och huvuddelen av dem är kvinnor och barn. Striderna fortsätter – svårt sargade Hamas har tydligen fortfarande viss kraft. Den humanitära situationen för områdets ca två miljoner människor är mer än desperat.

Och den regional situationen riskerar nu att eskalera ut kontroll. Den gångna var i detta avseende den värsta veckan under detta dramatisk åt.

När Hamas gick till attack för ett år sedan hoppades man på robust stöd också av Hezbollah i södra Libanon. Visst sådant fick man förvisso, men länge verkade duellerna mellan Israel och Hezbollah hålla sig inom vissa ramar som det föreföll att finnas en tyst överenskommelse kring.

Allt tydde på att vara sig Hezbollah eller ledningen i Teheran ville ha en vidare konflikt.

Hos premiärminister Netanyahu var det nog annorlunda. Han kämpade först och främst för sin politiska överlevnad efter det massiva säkerhetsmisslyckandet den 7 oktober, och satt ju dessutom i beroende av regeringspartners som alldeles uppenbart var inställda på maximal konfrontation med allt som var palestinskt.

Hamas skulle besegras helt och hållet, skruvarna skulle dras åt ordentligt också på Västbanken, och dessutom blev man tydligen allt mer övertygade om att man måste göra sig av med hotet Hezbollah i norr. Hamas hade plötsligt visat vad de kunde, och Hezbollah bedömdes som betydligt mer kapabelt. Den risken ville man inte leva med.

Och till detta skall så läggas att premiärminister Netanyahu länge strävat efter en konfrontation med Iran. Han vill inte alls se den palestinska frågan som orsaken till Israels säkerhetsproblem, utan ser allt som bara en konsekvens av en politik centrerad kring Teheran. Och ju mer konfrontation med Teheran desto mindre internationellt tal om Gaza eller en tvåstatslösning.

Steg för steg har vi så hamnat i dagens mycket farliga läge.

I april lyckades amerikansk intensiv diplomati hantera en första duell mellan Israel och Iran så att det hela inte spårade ur. Det var närmast ett skolexempel på vad som ibland faktiskt kan lyckas.

Men nu ser det annorlunda ut.

Teheran höll länge tillbaka ett svar på Israels dödliga attack på både Hamas och Hezbollah ledare. Att så var möjligt förefaller ha sin grund i att man ville avvakta möjligheterna till en vapenvila i Gaza. De amerikanska budskapen var mycket klara.

Men det blev ingen vapenvila och till slut svängde opinionen i Teheran. De som krävde ett robust svar tog överhanden.

Attacken mot Israel i tisdags förra veckan skedde enbart med ballistiska robotar, och åtskilliga av dessa trängde också igenom det omfattande israeliska försvaret. I april hade det varit mindre komplicerat att skjuta ner drönare och kryssningsrobotar, men ballistiska robotar är en helt annan sak.

I Israel är det strängt förbjudet att publicera någonting om konsekvenser av anfallet, men öppna satellitbilder visar t ex att det stora basområdet Nevatim, där det israeliska flygvapnet har sina mest avancerade flygplan, drabbades av inte mindre än ett 30-tal träffar.

Nu kommer med all säkerhet ett israeliskt svar.

Alldeles säkert är Netanyahu starkt frestad att försöka slå ut de iranska nukleära anläggningarna. Trots de imponerande färdigheter Israel uppvisat nyligen hör jag de med betydande kunskap om detta som säger att det skulle de knappast klara av – och att det som blir kvar skulle göra det möjligt för Iran att ta steget till kärnvapen.

Det var 2003 som Iran satte sitt program för kärnvapen på paus – det visade sig ju att huvudfienden Saddam Hussein inte hade några kärnvapen – men få tvivlar på att man nu har kunskapen, och trycker man på knappen skulle man väl inom ett år sannolikt kunna få fram en kärnvapenkapacitet.

Det är mot denna bakgrund Washington starkt varnar Israel gör att slå mot dessa anläggningar. Men att slå mot oljeanläggningar är inte heller utan baksidor. Priset på Brent-olja har gått upp 9% sedan Biden nämnde möjligheten, och amerikanska väljare är notoriskt känsliga för bensinpriser.

Men något blir det – och sedan kommer det med all sannolikhet att leda till ytterligare något. Vi är i en spiral av eskalation som måste brytas.

Jag ser ingen annan realistisk väg än att återvända till Gaza och verkligen få till stånd en vapenvila enligt amerikansk modell. Med den som bas skulle det sedan måhända vara möjligt att försöka trappa ner mot Iran och sannolikt också i Libanon och Jemen.

Alternativet?

Allt mer av förstörelse som tar regionen allt längre från stabilitet. I Israel talar man efter framgångarna mot Hezbollah om någon form av seger. Jo, men seger och fred är inte nödvändigtvis samma sak, och en israelisk seger innebär kanske inte fred varje sig för Israel eller för regionen.

I vissa avseenden skulle en sådan seger – t ex ett förstört och söndrat Libanon – t o m vara ett steg bort från en möjlig fred.

Det israeliska flygvapnet säger att de attackerar mer än 2.000 mål i olika delar av Libanon under den senaste veckan. Mer än en miljon libaneser har flytt till andra delar av landet – nu flyr man t o m till redan så förstörda Syrien.

I USA är det nu fyra veckor till valdagen, och den valrörelsen har sin betydelse för konflikten, liksom denna kommer att påverka valrörelsen.

President Bidens handlingsutrymme är begränsat. Nästan oavsett vad Netanyahu gör tvingas han nu säga att han stöder Israel mer än någon annan. Så ser valrörelsens logik ut, och det vet Netanyahu självfallet.

Samtidigt är det svårt att se annat än att detta spelar Trump i händerna.

Den i och för sig hedervärda amerikanska diplomatin under det gångna året kan knappast beskrivas som framgångsrik – och Trump kan tjata in sin tes att ingenting av detta skulle ha inträffat om han fortfarande var president.

Det har varit en vecka när läget i regionen blev markant värre – den kommande veckan kommer dessvärre knappast att bli annorlunda.

På den stora säkerhetskonferensen i Warszawa i veckan handlade det mesta naturligt nog om Ukraina, men också om vad vi måste göra för Europas försvar framöver.

Slående var att höra om den massiva upprustning som nu sker i landet. Med försvarsutgifter på en bra bit över 4% av BNP, och med omfattande inköp av vapen och utrustning, kommer Polen att få ett av Europas starkaste försvar.

Men tid kommer det att ta. Jag lyssnade på hur man kommer att behöva rekrytera och utbilda ca 500 helikopterpiloter och dubbelt så många mekaniker för att kunna operera vad man nu köpt in. Och sådant går inte i en handvändning.

Och samma sak gäller ju den pågående förstärkningen av vårt försvar.

Behoven är betydande. Nato måste nu på allvar bli den försvarsallians man ju redan är på pappret, men det kommer att krävas betydande resurser för att fylla upp de regionala försvarsplaner som nu utarbetats.

Vad gäller landstridskrafter behövs det ca en tredjedel mer än vad som finns tillgängligt i dag_._ Tidningsuppgifter säger att det behövs ytterligare 49 armébrigader för att fylla upp planerna.

Det är inga småsaker. Den svenska armén är inriktad på att producera tre brigader och den tyska på att om ett antal år kunna ställa upp tio. Även om pengarna och personal skulle finnas tar det åtskilliga år att stampa nya brigader ur marken.

Men samtidigt visar Ukraina att innovationer kan ge imponerande resultat. Jag minns hur för lite mer än ett år sedan på ett besök i Kiev en vän sade till mig att det kommer att hända stora saker när det gällde deras produktion av avancerade drönare.

Och så har det blivit. Vi ser nu hur Ukraina genomför anfall med svärmar av drönare mot viktiga ryska militära mål på betydande avstånd från fronten. Man har t ex slagit ut ammunitionsförråd innehållande två till tre månaders rysk förbrukning.

Men fronterna är besvärliga. Ryska styrkor har nu efter mer än ett år av försök och till betydande kostnader intagit vad som är kvar av den lilla staden Vuledhar. Man naggar sig långsamt framåt – men har fortfarande bara kontroll över mindre än 18% av det ukrainska territoriet.

Mot slutet av veckan kommer president Biden på statsbesök till Tyskland – något sådant har man inte haft sedan 1985 – och på lördag blir det möte på den stora amerikanska flygbasen Rammstein för att också med president Zelensky diskutera det fortsatta militära stödet.

Och det sker ju mot bakgrund av inte bara det ryska hotet – utan också hotet från en seger för Donald Trump i presidentvalet om en månad.

Innan dess – på fredag – kommer vi att få besked om vem eller vilka som det norska stortingets Nobel-kommitté detta år anses förtjänt av att få fredspriset. I dessa tider är det knappast någon uppsjö på kandidater.

För min del blir det en vecka i det övriga Europa.

Efter något dygn här i Lissabon bär det vidare till Bryssel för att känna av stämningar där när de nya teamen håller på att formeras.

Dör kommer det att sägas åtskilligt om beslutet att nu införa tullar på upp till 45% på elbilar från Kina. Det må noteras att de viktigaste bilproducerande länderna i EU röstade mot detta, och att den europeiska bilindustrin var tydligt mot.

Varför? Dels därför att den gröna omställningen riskerar att bromsas, och dels därför att det i slutändan oftast bara finns förlorare när ett handelskrig drar igång. Det kan noteras att EU-bilindustri i dag säljer hundra gånger fler bilar i Kina än vad kinesisk bilindustri exporterar till Europa.

Och från Berlin bär det sedan för min del vidare till Wien för lite diskussioner om utvecklingen i Europas mer östliga delar.

Kommentarer inaktiverade för Framför allt om ett allt farligare Mellersta Östern ett år efter 7:e oktober, men också om Europas försvar och stödet till Ukraina. | Uncategorized | Direktlänk
Publicerat av carlbildt

Om Libanon vid avgrundens rand, en stärkt Netanyahu, rysk svaghet, dialoger i Visby och en del annat.

29 september 2024

STOCKHOLM: Det är dramatiska dagar i Mellersta Östern med Israels beslut att slå till stort mot Hezbollah-nätverket i Libanon i akt och mening dels att skydda norra Israel men därutöver tillfoga organisationen ett betydande nederlag.

Och det har man också gjort genom att bl a slå ut huvuddelen av organisationens ledarskikt. Därtill har synnerligen intensiva flygattacker – Israel talar om 1.600 olika mål som attackerats – syftat till att slå ut så mycket av militär kapacitet som möjligt.

Även om precisionen i delar av dessa attacker varit imponerande är det ofrånkomligt att också de civila offren har varit många. Men i den doktrin om massiv vedergällningen som utgör grunden för Israels teori om avskräckning spelar sådana hänsyn bara en mycket begränsad roll.

Mest anmärkningsvärt i det som hänt är Irans påfallande återhållsamhet. Hezbollah har ju till betydande del varit dess skapelse och instrument, även om dess förankring i en länge marginaliserad shia-befolkning i Libanon också är betydande.

Men politiken i Teheran har alldeles uppenbart skiftar med den nya ledningen. Någon vedergällningen efter den israeliska attacken mot Hamas-ledaren mitt i Teheran blev det inte, och även nu tyder det mesta hitintills på en efter förhållandena återhållsam reaktion.

Medan bomberna fallit över södra Libanon har Irans president Pezeshkian’ och hans medarbetare av allt att döma suttit i indirekta samtal med USA i New York i ömsesidiga försök att hantera situationen. Som tidigare i hela den kris som inleddes med Hamas-attacken för snart ett år sedan har de i alla fall förenats av strävan att undvika att en än större konfrontation bryter ut.

Den amerikanska diplomatin befinner sig dock tydligt på bakfot i förhållande till en israelisk premiärminister som ständigt är beredd att trappa upp. Alla ansträngningar för en vapenvila i Gaza har hitintills kört fast, och en vädjan om en sådan i konflikten i södra Libanon följdes rätt omedelbart av det israeliska storanfallet.

Nu får man försöka plocka upp spillrorna av detta. Strider fortsätter i Gaza med en allt mer katastrofal humanitär situation, och hur Libanons framtid kommer att se ut efter även detta – situationen var ju minst sagt illa redan tidigare – är det nog ingen som riktigt vet.

Möjligen skulle här finnas utrymme för ett större diplomatiskt initiativ, men om det finns tillräcklig kraft för detta i Washington, Paris, Bryssel, Riyadh och Teheran är långt ifrån säkert. Landet står på avgrundens rand.

Internt i Israel är det tveklöst så att premiärminister Netanyahu stärkt sin ställning efter framgången mot Hezbollah. Han har dessutom nu lyckats att stärka sin regering med ett nytt litet militant parti.

Jag skulle tro att hans ambition är att hålla sig kvar tills Donald Trump möjligen kan göra en återkomst i Vita Huset och därmed öppna nya möjligheter. Och hans förutsättningar för att hålla sig kvar ser nu åtskilligt mycket bättre ut.

Efter några dagar i ett politiskt mycket skakigt Berlin har jag de senaste dygnen varit i Visby på årliga konferensen med Jarl Hjalmarsson-stiftelsen där. Konferensen har nu 30 år på nacken, och samlade även i år en intressant skara till vilka kunde räknas bl a en f d ukrainsk president, en f d rysk premiärminister och därtill Julia Navalnya.

Det tillhör förvisso inte vanligheterna i dessa dagar att personer med politisk bakgrund och erfarenhet från Ryssland och Ukraina kan sitta ner för samtal tillsammans, men i Visby lyckades det. Nyckeln låg i goda kontakter sedan åtskilliga år tillbaka med alla inblandade.

Men kriget fortsätter. President Zelensky återvänder från sina samtal i USA med Joe Biden, Kamala Harris och Donald Trump och hade i alla fall med sig ett nytt militärt stödpaket om än kanske utan en del komponenter man hade önskat sig. Om samtalet med Donald Trump ledde till någonting av värde är ökänt, men självfallet var det bra att det skedde.

Under veckan som gick såg vi Putin kalla samman ett möte med sitt nationella säkerhetsråd för att presentera vissa justeringar av den ryska doktrinen om när man är beredd att sätta in kärnvapen. Avsikten var uppenbar när det skedde precis inför Zelenskyy samtal i Washington och New York.

I sak var det självfallet ett svaghetstecken.

Om Putin hade tilltro till sina arméers förmåga att vinna det krig han satt igång fanns det ju knappast någon anledning att börja att skramla med kärnvapen. Men så är det tydligen inte. Man har ännu inte lyckats att samla sig till en effektiv motoffensiv för att återta de ryska områden vid Kursk som de ukrainska styrkorna erövrade i augusti.

Det är tydligt att kriget är en allt tyngre börda. Det gäller i Ryssland, men det gäller självfallet i minst lika hög grad också i Ukraina.

I den tyska delstaten Brandenburg resulterade valet förra söndagen i att närmare hälften av alla röstade på populistiska och extrema krafter med bl a en tydligt Putin-tolerant inställning.

Illa, även om det kunde ha blivit än värre om inte SPD med ytterligt knapp marginal kunde förhindra att högerextrema AfD blev största parti.

I dagens val i Österrike gick det i detta avseende sämre. Där blev påtagligt Putin- vänliga FPÖ tydligt största parti med ca 29% av rösterna. J

ag skulle tro att moderata ÖVP trots ett betydande nederlag kommer att göra vad de kan för att snickra ihop en regering utan FPÖ, men framgången är inte garanterad och det kommer alldeles säkertatt ta betydande tid.

Tidigt i morgon bär det för min del av till Warszawa – en allt vanligare destination – där på tisdag den årliga stora Warsaw Security Forum med Sverige som nyckelnation inleds.

Inte mindre än tre svenska statsråd kommer att finnas på plats för att markera inte bara länken till Polen utan för våra nya roll som ny Nato-medlem i säkerhetsansträngningarna i hela denna region.

Det blir bråda dagar.

Kommentarer inaktiverade för Om Libanon vid avgrundens rand, en stärkt Netanyahu, rysk svaghet, dialoger i Visby och en del annat. | Uncategorized | Direktlänk
Publicerat av carlbildt

Om AI-dragkamp mellan USA och Kina, ett allt mer dystert Mellersta Östern, FN-veckan i New York och politiken i Berlin.

22 september 2024

BERLIN: Det ör fortfarande behaglig sommar i Berlin dit jag anlänt för ett par dagar av olika diskussioner.

Min föregående vecka var ju ett snabbt skifte från Kiev och Rysslands krig mot Ukraina till Abu Dhabi och det dolda krig som pågår mellan Kina och USA om kontrollen över framtidens digitala infrastruktur.

Där har USA ingått ett långtgående avtal med Förenade Arabemiraten, följt av en mångmiljardinvestering i dess AI-bolag G42, men som har som förutsättning att man gör sig av med de investeringar man redan gjort i kinesisk både mjuk- och hårdvara.

Det finns tydligen fortfarande frågetecken i Washington kring hur vattentätt avtalet är, men det kommer säkert på ett eller annat sätt att klaras upp. Det är många tiotals miljarder som läggs in i AI-projekten här som en del av ansträngningarna att hoppa från dagens beroende av olja till morgondagens allra mest avancerade teknologier.

Och för såväl USA som Kina är det ju av strategisk betydelse hur det kommer att utformas.

Den kinesiska närvaron i regionen är omfattande, växande och viktig. Och när jag lyssnade på olika regeringsföreträdare var de tydliga med att de inte avsåg att sätta sig i något alltför ensidigt beroende av någon. Också Kina är tydligt en del av deras framtid.

Så ser betydande delar av världen it i dag. Någon formulerade som att man vill gå från att en situation där man var mono-allierad till en för man kan vara multum-allierad. De tongångarna är tämligen dominerande varhelst man rör sig i de sydligare delarna av vår värld.

Annars var det naturligt nog mycket diskussioner där om den allt mer tillspetsade situationen i regionen. Och den har ju utvecklats tämligen dramatiskt under de senaste dygnen.

När jag skrivit dessa reflektioner under de gångna månaderna har det varit åtskilligt om de ihållande främst amerikanska försöken att dämpa de olika krisens i regionen genom att få till stånd ett avtal om eld upphör i Gaza. Gång på gång har det uttalats att ett avtal är så gott som klart.

Nu är mitt intryck att även amerikanarna är på väg att ge upp. De är förvisso inga vänner av Hamas, men misstänker jag att frustrationen med Israels premiärminister Netanyahu är ännu större.

Lite av ett mönster finns: när man närmat sig ett avtal, och pressat in Hamas i ett hörn, har Netanyahu eskalerat genom det ena draget efter det andra. Jag det åtskilliga inte minst i den israeliska debatten som är övertygade om att han eskalerar för att förlänga kriget för att kunna hålla sig kvar vid makten.

Nu har situationen kring norra Israel och Libanon eskalerar dramatiskt. Om man kallar detta krig eller inte är närmast en smaksak. Bomber och raketer flyger mellan Israel och Hezbollah.

Operationen med att bygga in sprängämne i de flera tusen personsökare som levererades till Hezbollah var minst sagt spektakulär. Det måste ha lagts stora resurser och lång tid för att bygga upp till den – fortfarande virvlar uppgifterna runt om var dessa personsökare egentligen sattes samman och gjordes till små bomber.

Om det var meningen att de skulle användas nu, eller att man tvingades till för tidig användning eftersom det hela höll på att avslöjas, tillhör de många frågetecknen. Men även om Hezbollah nu tillfogades ett påtagligt hårt slag är det knappast sannolikt att man kommer att lägga sig ner och hissa vit flagg.

Motsatsen är dessvärre betydligt mer sannolik.

Hezbollah säger nu att de genom fortsatta attacker skall förhindra att det blir möjligt för invånare som evakuerats från Israels norra delar att återvända, och att åstadkomma detta har ju varit ett viktigt mål för Netanyahu. Kring 150 raketer lät ha avskjutits under det senaste dygnet.

En rejäl och riktig vapenvila i Gaza torde vara enda möjligheten att bryta den bekymmersamma utvecklingen. Det finns ingen garanti för att det skulle lyckas, men det är närmast garanterat att det kommer att misslyckas om det inte blir någon vapenvila.

Och utsikterna just nu är dystra.

Säkert kommer detta att återspeglas också i diskussionerna när åtskilliga av världens ledare på tisdag i New York inleder den årliga diskussionen i FN:s generalförsamling.

President Biden håller sitt sista anförande i denna församling, men till den långa listan av talare hör också presidenterna Zelensky och Macron liksom premiärminister Netanyahu.

När presidenterna Zelensky och Biden träffas kommer den förra att presentera sina nya s k fredsplan, som främst är en plan för ett starkare också militärt stöd till Ukraina i syfte att snabbare tvinga Ryssland till en politisk och militär reträtt och förr eller senare någon form av fred.

Alldeles säkert kommer frågan om användande av långräckviddiga västliga vapen mot mål i Ryssland att vara en viktig del av detta.

Dock har Ukraina självt under veckan haft betydande framgångar när man med egna drönare attackerat de största ammunitionsdepåerna i västra Ryssland med av allt att döma spektakulära resultat. Seismografe_r_na också i vår del av världen registrerade mycket stora detonationer.

Och det kommer säkert att förstärka de problem som ryssarna förefaller att börja få med ammunition.

Men mycket annat förutom Gaza, Libanon och Rysslands krig kommer självfallet att stå på agendan i diskussionerna i New York. Det är ju en global generaldebatt där alla lägger sina tankar på bordet, och som sådan har den sitt intresse.

I mån av tid brukar jag läsa igenom ett antal av de olika anförandena. Det är ofta nyttig läsning när man vill bredda sina perspektiv.

Och till det positiva skall noteras att den s k Summit of the Future som gått sb stapeln på FN i dag också mådde enighet om en resolution om samarbete i digitala frågor som Sverige varit ett av de två länder som förhandlat fram.

Den ger en viktig plattform för det fortsatta globala arbetet inte minst med regleringen av AI.

Men nu har jag anlänt till Berlin för bl a diskussioner om relationerna mellan EU och Kina med också höga kinesiska företrädare på plats.

Men mycket här handlar om inrikespolitiken.

Socialdemokraterna SPD lyckades med nöd och näppe bibehålla sin position som största parti i dagens delstatsval i Brandenburg. Hade de misslyckats med det hade framtiden för den vacklande regeringskoalitionen här i staden varit än mer bekymmersam än vad den redan är.

Efter Berlin när det hem till Stockholm igen, och därefter till Visby och den årliga och alltid lika spännande konferens som Jarl Hjalmarsson- stiftelsen har där.

Visby vid den här tiden på året är dessutom alltid en behaglig upplevelse.

Kommentarer inaktiverade för Om AI-dragkamp mellan USA och Kina, ett allt mer dystert Mellersta Östern, FN-veckan i New York och politiken i Berlin. | Uncategorized | Direktlänk
Publicerat av carlbildt

Mest om stämningar och ekonomi i Kyiv – men också om en del annat.

15 september 2024

ISTANBUL: Efter några dygn i Kyiv befinner jag mig nu på väg till Abu Dhabi för några dagar där.

Nattåget mellan Kyiv och östligaste Polen har numera blivit en vana, och de ukrainska järnvägarna sköter förbindelsen föredömligt. Det är bra standard, vänlig personal och en pålitlig förbindelse.

Det som tar tid är kontrollerna vid gränsen, men det är sådant man får leva med. Tidernaär ju sådana.

I Kyiv var det den årliga sk YES-konferensen som samlar beslutsfattare och opinionsbildare från Ukraina och en rad västliga länder för ett par dygn av olika diskussioner.

Det var den tjugonde konferensen, och jag har haft förmånen att tillhöra styrelsen för konferensen under ett decennium eller så och deltagit i den längre än så.

Att sammanfatta stämningsläget är inte alldeles enkelt.

I en mening var det betydligt bättre än för ett år sedan. Då var det uppenbart att den stort uppreklamerade ukrainska motoffensiven misslyckats, och misslyckats rejält.

Nu har de ukrainska styrkorna genom operationen vid Kursk in på ryskt territorium visat offensiv förmåga och kompetens, och det har lett till en påtaglig förbättring av stämningsläget.

Men samtidigt innebär ett krig som är inne på sitt tredje år självfallet allt större påfrestningar, och den fråga som ständigt fanns med men som inte har något svar var hur länge detta kan fortsätta.

Mycket av uppmärksamheten konfronterades som vanligt kring det militära läget vid fronterna, men vid sidan av detta ägnade jag lite speciell uppmärksamhet åt den ukrainska ekonomin.

Krig är ohyggligt dyrt – mänskligt, först och främst, materiellt, högst påtagligt, men också och icke minst finansiellt. Och historien har rika exempel på hur dryga krigskostnader leder till galopperande underskott, kollapsad valuta, skyhög inflation och därmed också ett sönderfallande samhälle.

Men allt detta har Ukraina kunnat undvika genom en kombination av skickligt förd politik och det västliga finansiella stödet.

När kriget kom mer än fördubblades de offentliga utgifterna samtidigt som ekonomin i dess helhet minskade med ca en tredjedel. Och utgifterna har fortsatt på denna höga nivå – kriget har en direkt kostnad i budgeten på ca 1,5 miljarder kronor om dagen – samtidigt som ekonomin inte har kunnat återhämta sig mer än i rätt begränsad utsträckning.

Det var gapande hål som snabbt uppstod i finanserna.

Arbetet med att sköta de offentliga finanserna har mot denna bakgrund förvisso varit krävande. Ukraina lever därtill fortfarande med arvet efter sovjetiskt fiffel och efter-sovjetisk korruption, och fortfarande finns det en betydande skuggekonomi som steg för steg måste föras in i den reguljära ekonomin och dess beskattning.

Men är ett imponerande arbete man gör – riksbank och regering i förening. Man har också fått gott betyg av de olika granskningar IMF gjort som en del av sina stödprogram.

Ett resultat av allt detta är att de offentliga inkomsterna ökar avsevärt. Detta är en absolut nödvändighet eftersom det västliga finansiella stödet inte får användas för att finansiera krigets direkt kostnader, utan dessa måste bäras helt av de egna intäkterna.

Indirekt hjälper stödet självfallet till eftersom det gör det möjligt att klara alla andra offentliga åtaganden. Och dessa är krävande i ett samhälle med många som tvingats att lämna sina hem och många skadade som kräver omfattande vård.

När nu budgeten görs upp för nästa år behövs ett västligt finansiellt stöd strax över 300 miljarder kronor för att denna ekvation skall gå ihop, och av detta har man hitintills säkrat ungefär hälften. Avgörande blir att EU och USA lyckas att lösa ut återstående legala knutar kring de 500 miljarder dollar som kommer indirekt från de frusna ryska tillgångarna.

Det borde – hörde vi från de som borde veta – kunna klaras av innan årsskiftet.

Summorna är stora, men ändå påfallande små. Ser man på stödet från EU ligger det obetydligt över 0,2% av BNP, med åtskilliga länder lägre och Sverige en hygglig bit över. Vi kan för vår del jämföra detta med försvarsutgifter på 2,3% och bistånd på 0,8% av BNP – och med offentliga utgifter i dess helhet kring 50% av BNP.

Stödet till Ukraina är i detta avseende småpengar. Men de är avgörande för att Ukraina skall kunna fortsätta sin försvarskamp för sin frihet – och för hela Europas säkerhet. Vi investera i vår egen säkerhet.

Men mycket av diskussionerna i Kyiv handlade självklart om det rent militära stödet. Det behövs ammunition och olika typer av luftförsvarssystem, och därtill kommer att Ukraina nu vill ha möjlighet att använda västliga vapen med lång räckvidd även mot mål inne i Ryssland.

Främst handlar det nog om att attackera de flygbaser från vilka attackerna mot bl a den ukrainska energiförsörjningen utgår, men frågan är påtagligt känslig i Washington och London.

Ryssland pratar mörkt om olika motåtgärder som skulle bli aktuella, men frågan är om man egentligen har så mycket att ta till längre. Å den andra sidan har man redan flyttat bort flygplan till baser på sådant avstånd att de blir svårare att nå.

Men diskussionen kommer att fortsätta. Presidenterna Biden och Zelensky kommer att träffas i New York veckan efter den kommande, och då kommer mycket att handla om det fortsatta främst militära stödet till Ukraina.

Ett ökat stöd ökar pressen på Ryssland – och ökar förutsättningarna för fred. Det kommer Biden att få höra.

Om man jämför med det energibehov som Ukraina hade som mest under förra vintern har de ryska attackerna slagit ut ca hälften av den produktion som skulle behövas.

Men nu byggs en mer decentraliserad försörjning upp, importen från EU ökar och det fanns en viss tillförsikt om att man borde klara den kommande vintern – under förutsättning dock att inte mer av kraftproduktion slås ut av ryska anfall.

Ukraina kämpar med det långa krigets utmaningar – men det gör självfallet Ryssland också. Och de är i tilltagande.

Man har allt svårare att rekrytera soldater, och tvingas nu betala allt högre summor för att få fram de som kan ersätta de höga förlusterna längs fronterna. Förlusterna i döda och svårt skadade beräknas ligga på mer än tusen personer om dagen.

Därtill kommer att man har problem med att få fram tillräckligt med ammunition, och är nu högst påtagligt beroende av fortsatta leveranser från Nordkorea.

I Kyiv hörde jag hur man noterat hur varje gång det anlänt en nordkoreansk leverans av ammunition – man håller koll på tågen – dröjer det inte länge innan den ryska beskjutningen ökar för att sedan avta igen.

Och detta är ett tydligt svaghetstecken. Den ryska krigsindustrin är inte så imponerande som den ibland framställs. Och svagheterna för den håller dessutom på att tillta.

Åtskilligt annat under den gångna veckan skulle också förtjäna en längre kommentar, inte minst Mario Draghis rapport om hur man kan få bättre fart på den europeiska ekonomin.

Han visar hur EU halkar efter USA i produktivitet under de senaste decennierna, och visar dessutom hur detta så gott som helt kan förklaras av att USA ligger påtagligt före i den digitala revolutionen.

Här finns ett innovationsunderskott i de europeiska ekonomierna som är plågsamt, och där det dessutom med AI-utvecklingen enligt min mening finns en uppenbar risk för att detta kommer att ytterligare öka.

Den grundläggande analysen i rapporten är läsvärd, men när det kommer till förslag är det inte uppenbart att alla är inriktade främst på att öka innovationstakten och produktiviteten i de europeiska ekonomierna.

Vi får se hur rapporten och dess slutsatser kommer att tas emot. Tanken är att EU-toppmötet i december skall ta fram ett program för ökad konkurrenskraft.

Draghi kom med sin rapport, men däremot lyckades inte Ursula von der Leyen få ihop sina tankar om hur den nya kommissionen skall sättas samman, utan den presentationen fick skjutas upp.

Nu lär det bli på tisdag som besked lämnas på denna punkt, och i och med denna försening kommer ju också Europaparlamentet förhör med de olika påtänkta kommissionärerna att försenas liksom den tidpunkt när den nya kommissionen kan börja arbete.

Det är nu t o m möjligt att det drar in i december.

Den gångna veckan såg ju också den viktiga debatten mellan Kamala Harris och Donald Trump.

Det var knappast någon tvekan om vem som avgick med segern ur denna, men än så länge visar opinionsundersökningarna fortfarande på ett påfallande dött lopp mellan dem.

Och någon ytterligare TV-debatt är det ytterligt osannolikt att Trump kommer att acceptera.

Nu randas den nya veckan.

I Stockholm inleds den med ett gemensamt sammanträde med de svenska och finska regeringarna.

Ett första sådant hade vi i Tammerfors i Finland 2009 i samband med det vi då kallade märkesåret – det var 200 år sedan vi efter sexhundra år upphörde att vara ett och samma land.

Nu blir det fortsättning och ny start på samarbetet. Utmärkt så.

Och i Sverige blev det ju under veckan också ny besättning på utrikesdepartementet. Jag tror att det kommer att bli mycket bra.

Själv landar jag om ett antal timmar i Abu Dhabi för några dygn av diskussioner och överläggningar där. Det kommer till betydande del, men inte enbart, att handla om den komplicerade situationen i hela denna region.

Den kommande helgen är det val i den tyska delstaten Brandenburg och hur det kommer att påverka den redan tyngda atmosfären i den tyska politikern kommer jag nog att känna av när jag strax därefter har ärenden också till Berlin.

Men nu är det Abu Dhabi som gäller.

Kommentarer inaktiverade för Mest om stämningar och ekonomi i Kyiv – men också om en del annat. | Uncategorized | Direktlänk
Publicerat av carlbildt

Om nystart efter sommaren, kommission och Draghi i Bryssel, debatt i Philadelphia, förtryck i Venezuela och lite annat därtill.

08 september 2024

STOCKHOLM: Nu börjar det politiska livet att dra igång på allvar efter sommaren.

På tisdag öppnas riksdagen i Stockholm. Det blir regeringsförklaring – halvtid för Ulf Kristerssons regering – och en mindre regeringsombildning. Och dagen efter är det i sedvanlig ordning partiledardebatt i riksdagen.

Också nere i Bryssel börjar det röra sig ordentligt.

Budgeten kommer en vecka senare, men huvudpunkterna börjar redan nu stå klara. Den ekonomiska politiken går in i ett nytt skede och mer offensivt fas sedan inflationsbekämpningen inte längre behöver stå i centrum på samma sätt.

Det finns inget bestämt datum, men mot slutet av veckan borde Ursula von der Leyen rimligen kunna presentera sin laguppställning i den nya kommissionen. Dröjer det längre förskjuts parlamentets arbete och därmed förskjuts också den tidpunkt vid vilken den nya kommissionen faktiskt formellt tillträder och börjar arbeta.

Det är 26 kommissionärer som skall tilldelas sina arbetsområden, och det säger sig själv att vissa portföljer är påtagligt viktigare än andra?

Bataljen förefaller främst att gilla fördelningen av de tyngre ekonomiska posterna. Ekonomi, inre marknad, konkurrensfrågor, finansiella tjänster, handelspolitik och budget är kärnområden i synnerhet i en situation när frågan om EU:s konkurrenskraft hamnar högt upp på den politiska agendan.

Italien slåss för en tung ekonomisk portfölj, men det kan komma att stöta på motstånd. Och Frankrike vill alldeles säkert att deras nuvarande kommissionär för inre marknad och konsumentsfrågor flyttar ett hack uppåt i den nya kommissionen.

Att ett antal f d finansministrar nominerats som kommissionärer gör konkurrensen än mer påtaglig.

Men till detta kommer viktiga frågor som utvidgningen och försvar, även om det återstår att definiera vilken kompetens den senare portföljen faktiskt har. Ungern kämpar för att få bibehålla sin kontroll över utvidgningen, men det förefaller påtagligt osannolikt att detta kommer att lyckas.

Hur det blir med allt detta får vi således sannolikt – men inte säkert – se mot slutet av veckan.

Vi börjar också närma oss den dag då den f d italienske premiärministern Mario Draghi kommer att presentera sin rapport om europeisk konkurrenskraft. Och den kommer att bli viktig när man sedan tar itu med att försöka att få fram ett mer konkret program för konkurrenskraft inför EU-toppmötet i november.

På tisdag – eller tidigt onsdag morgon europeisk tid – kommer dock många blickar att riktas mot Philadelphia i USA där Kamala Harris och Donald Trump möts i sin första TV-duell. Mindre än två månader återstår nu till avgörandet den 5 november.

Kamala Harris har gradvis förbättrat sin position i opinionsundersökningarna, men utan att få en sådan ledning att man säga att en seger är i sikte. Och debatten på tisdag blir Donald Trumps möjlighet att vända den vind som nu försiktigt blåser till hennes fördel.

Det gäller för honom att knyta henne till den negativa bild av Biden-administrationens prestationer inte minst på det ekonomiska området som finns i stora delar av valmanskåren. Han kommer sannolikt att tala mycket om hur mycket dyrare allting har blivit.

Hur mycket internationella frågor det blir återstår att se.

Rutinmässigt kommer bägge att säga att de stöder Israel, men det blir intressant att se om Harris lägger några ytterligare nyanser till detta.

Och Trump kommer sannolikt att försöka undvika att framstå som alltför nära Putin när det gäller främst Ukraina.

Det kommer att skrivas många spaltkilometer av kommentarer till den debatten, och den bild som etableras av vem som klarade sig bäst kommer att ha sin betydelse för valrörelsens fortsatta förlopp.

Lite mer i skymundan fortsätter av allt att döma vissa ansträngningar att trots allt få till stånd en vapenvila kring Gaza, men tidigare optimistiska prognoser inte minst från amerikansk sida är nu betydligt mycket mer dämpade.

CIA-chefen Bill Burns, som ju fört mycket av dessa samtal, sade under helgen att 90% av avtalet är klart, men att det som alltid i sammanhang som dessa är de sista 10% som är de svåraste.

Och dessa handlar av allt att döma inte minst om fortsatt israelisk militär närvaro i Gaza. Hamas vill ha ut den israeliska militären, men premiärminister Netanyahu vill ha kvar inte minst kontrollen över den s k Philadelphia-korridoren längs gränsen till Egypten.

Däremot verkar dessvärre frågor om mera långsiktiga lösningar att närmast helt ha försvunnit ur samtalen.

I östra Medelhavet må noteras att Egyptens president Sisi i veckan avlade besök hos sin turkiske kollega Erdogan i Ankara.

Den relationen har varit närmast djupfryst sedan Sisi tog makten i den brutala kupp som avsatte dåvarande presidenten Morsi 2013. Denna, som ju valts demokratiskt som kandidat för det Muslimska Brödraskapet, var politiskt mycket närstående Erdogan, och relationen mellan de bägge länderna djupdyk därefter.

Men nu var det dags att normalisera förbindelsen. De bägge var eniga rörande situationen i Gaza, men mer betydelsefullt var kanske att de försökte att överbrygga sina olika intressen vad gäller utvecklingen i Libyen.

Vad gäller Venezuela fortsätter utvecklingen att försämras.

Efter det att regimen Maduro utfärdat arresteringsorder på den i valet vinnande oppositionsledaren Gonzales sökte skydd på Spaniens ambassad, och efter diverse förhandlingar kunde ett spanskt regeringsplan föra honom i säkerhet i Spanien.

Han landade i går på flygbasen Torrejon strax utanför Madrid.

På den argentinska ambassaden har sedan en tid sex andra ledande företrädare för oppositionen sökt skydd, och den omringas nu av venezuelansk militär.

De diplomatiska relationerna mellan Argentina och Venezuela har redan brutits. Brasilien är skyddsmakt för Argentina, inklusive dess ambassad, men nu vägrar tydligen Maduro att erkänna detta, och hur detta tas emot i Brasilia skall bli intressant att se.

För min egen del blir det några fortsatta dagar här i Stockholm innan det på nytt bär av till Kyiv för några dagar där.

Även här har ju regeringsombildning stått i centrum under den senaste veckan med inte minst en ny utrikesminister men också med andra förändringar av vikt, och det blir intressant att höra vad dessa förändringar möjligen kan komma att betyda.

På plats i Kyiv finns då också bl a Polens och Litauens utrikesministrar och en rad andra europeiska och andra politiska representanter. Det handlar om den årliga s k YES-konferens som jag deltagit i under minst de senaste femton åren eller så.

Den ger bortsett från officiella paneler goda möjligheter inte minst till inofficiella samtal.

Och från Kyiv bär det sedan för min del vidare till Abu Dhabi för något annorlunda diskussioner där. Men till det kommer det att finnas anledning att återkomma.

Kommentarer inaktiverade för Om nystart efter sommaren, kommission och Draghi i Bryssel, debatt i Philadelphia, förtryck i Venezuela och lite annat därtill. | Uncategorized | Direktlänk
Publicerat av carlbildt

Om politik i Tyskland, Frankrike och EU, men också om kriget i öster.

01 september 2024

TABIANO CASTELLO: Inom timmar är sommaren över för min del och jag återvänder till Stockholm och arbetsuppgifterna där.

Och i Europa är ju politiken redan i full gång.

I Tyskland har det i dag varit de viktiga delstatsvalen i Thüringen och Sachsen med allt fokus på högerextrema AfD. I Sachsen förblev dock CDU med knapp marginal största parti, vilket har stor betydelse, medan det i Thüringen som väntat blev AfD som tydligt tog den platsen.

Någon omedelbar inverkan på regeringspolitiken i Berlin har detta inte, men hur regeringsbildningarna i dessa två delstater kommer att utvecklas har nog sin betydelse när det gäller hur det politiska landskapet i Tyskland utvecklas på lite längre sikt.

För SPD är det självfallet starkt besvärande att AfD förefaller att ha tagit över deras väljare i områden som historiskt sett var socialdemokratiska högborgar. Och för CDU blir frågan om att upprätthålla en ”brandvägg ” mot AfD nu en både viktigare och mer besvärlig fråga.

Och allt sker samtidigt som koalitionsregeringen i Berlin förefaller att må allt sämre.

Om således stämningen i Berlin inte är på topp gäller nog detsamma i Paris. President Macron har sagt att en vänsterregering inte är aktuell, men hur han därefter skall få ihop en regering med en möjlighet att överleva åtminstone ett år eller så är inte alldeles klart.

Han har på sin höjd ett par veckor på sig.

Mitt i detta skall nu Ursula von det Leyen snickra ihop en ny kommission. Huvudstäderna har ignorerat uppmaningen att nominera både en kvinna och en man – skall man vara petig gäller ju detta också Stockholm – och resultatet är att hon nu sitter med vida fler män än kvinnor.

I mitten av nästa vecka skall hon presentera hur hon fördelar olika ansvarsområden mellan de olika kommissionärerna, och olika huvudstäder ligger nu tyngt på henne för att få deras kommissionär på någon typ av tung post.

De flesta förefaller att ha siktet på någon av de ekonomiska portföljerna. Men för min del tycker jag att det är synnerligen viktigt vem som får portföljen för utvidgningspolitiken.

Men sedan följer ju dramat med förhör och godkännande i Europaparlamentet. Det är något av en politisk naturlag att några av de föreslagna kommer att underkännas av parlamentet – detta måste ju markera sin makt – och svaga manliga kandidater har nog anledning att vara lite extra nervösa inför denna process.

Det blir nog inte förrän i november vi kan räkna med att ha en ny kommission på plats.

Under veckan har den brittiske premiärministern Starmer varit i Berlin, och i den kommande veckan kommer han till Paris. I bägge fallen diskuteras nya viktiga samarbetsavtal.

Den nya regeringen i London vill engagera sig tydligare med det övriga Europa. I centrum står säkerhetspolitiken, vilket är både naturligt och välkommet, men på det ekonomiska området är möjligheterna mer begränsade eftersom man fortfarande säger nej till att vara en del av den gemensamma marknaden.

När den nya kommissionen är på plats kommer vi säkert att se försök att få åtminstone marginella förbättringar av förhållandet mellan EU och Storbritannien till stånd, men utrymmet är inte stort i ljuset av de begränsningar som finns främst i London.

I Mellersta Östern förefaller man närmast att ha gett upp hoppet om en vapenvila i Gaza. Om det är premiärminister Netanyahu eller Hamas som är det största hindret är svårt att veta, men tydligt är i alla fall att den förra har kastat in nya villkor på ett sätt som försvårat förhandlingarna.

Att han därmed också offrar möjligheterna att befria gisslan är tydligt. För honom har detta inte varit en prioritet.

Till det möjligen mindre negativa i regionen hör att vi ännu inte sett någon militär reaktion från Irans sida på Israels dödande av Hamas-ledaren i Teheran. En sådan har ju varit allmänt väntad.

Kanske har mer modererande röster i Teheran fått överhanden – men kanske är det så att en reaktion kommer.

På de östra fronterna fortsätter striderna.

De ukrainska styrkorna har konsoliderat sin ställning i den ryska Kursk-regionen, och i de försök som görs att mäta den allmänna opinionen i Ryssland syns nu tecken på att denna utveckling ätit in en del i förtroendet för president Putin.

Men samtidigt fortsätter de ryska försöken att flytta fram positionerna i området kring den lilla ukrainska staden Pokrovsk, och såväl Kyiv som Moskva har att avgöra hur man fördelar sina stridskrafter mellan dessa bägge delar av fronten.

Och Ryssland intensifierade under veckan sina attacker med robotar mot olika delar av Ukraina med den mest omfattande attacken hitintills under året.

För Kyiv var det ett bakslag att man i veckan förlorade ett av de F16-flygplan man nu har i tjänst i samband med att detta gjorde en insats med att skjuta ner ryska drönare och kryssningsrobotar.

Den information som finns tillgänglig tyder snarast på att planet oavsiktligt sköts ner av eget luftförsvar. Någon rysk insats handlade det i alla händelser inte om. Att president Zelensky omedelbart bytte ut chefen för det ukrainska flygvapnet hade möjligen också en något bredare bakgrund.

Borta i Peking avslutades i veckan högnivå samtalet mellan USA och Kina. Sannolikt försöker man se om det finns förutsättningar för ett nytt toppmöte mellan de bägge presidenterna före det amerikanska valet.

Samtidigt fortsätter dock skärmytslingarna mellan kinesisk och filippinsk kustbevakning vid de omstridda skären och grundområdena i Sydkinesiska Sjön. Man kan nog utgå från att det spenderades åtskillig tid under samtalen i Peking med att se hur man kan förhindra att den situationen eskalerar ur kontroll.

Risken för att det kommer att ske kan man inte bortse från. Det är dock värt att notera att bägge sidor i området har kustbevakningsfartyg – det skulle riskera att bli betydligt värre om någon i stället satte in reguljära örlogsfartyg i de återkommande konfrontationerna.

Att man håller det på nivå kustbevakning visar fortfarande på en viss återhållsamhet.

Men i samtalen i övrigt spelade sannolikt teknologifrågorna en betydande roll. Amerikanska restriktioner på viss högteknologi irriterar kineserna, samtidigt som kinesiska restriktioner på vissa sällsynta metaller skapar problem för amerikanska högteknologier.

Och dessa ömsesidiga restriktioner riskerar självfallet att påverka också den europeiska ekonomin.

För mig har det under veckan också varit ny videokonferens med den ACT-A mekanism som sattes upp av WHO under Covid och som nu aktiverats igen med anledning av Mpox-utbrottet främst i Afrika.

Fokus var möjligheten av att få donationer av vaccin från viktigare länder. Det är avgörande för att få situationen under kontroll. Hitintills är det främst Japan som ställt upp, men EU koordinerar nu donationer från de olika medlemsländerna. Och USA har betydande möjligheter.

Nu bär det av mot Stockholm.

1 kommentar | Uncategorized | Direktlänk
Publicerat av carlbildt

Om valrörelse i USA, fortsatt osäkert i Mellersta Östern och diplomati i Ostasien.

25 augusti 2024

TABIANO CASTELLO: I USA gick väl under den gångna veckan det demokratiska partiets stora konvent i Chicago ungefär som det fanns anledning att vänta.

Kamala Harris kröntes som kandidat, stämningen var förhoppningsfull och med ett ovanligt enat parti kastar man sig ut i de cirka sjuttio dygn av valrörelse som kommer att avgöra utgången.

Särskilt rik på konkret politik var tillställningen dock knappast. Den ekonomiska politiken inskränktes till allmänt tal om att underlätta för den ständigt omtalade medelklassen, abortfrågan lyftes föga försonande fram medan mer profilerade vänsterfrågor tonades ner.

Utrikespolitik spelade en undanskymd roll, men i sitt stora tal markerade Kamala Harris dock kontinuitet i avgörande frågor som Ukraina, Kina och Mellersta Östern.

Men så mycket mer var det inte. Och nästa större begivenhet i den amerikanska valrörelsen blir TV-debatten mellan Donald Trump och Kamala Harris den 10 september.

I Mellersta Östern fortsätter den amerikanska diplomatin sina försök att förhindra att situationen förvärras. Den tidiga söndagsmorgonens utbrott mellan Hezbollah och Israel var illa, men ännu inte den större konfrontation som man länge fruktat.

Israel inskränkte sina attacker, som i och för sig var omfattande, till de sydligaste delarna av Libanon, och Hezbollah underströk att man riktade sina raketer mot militära mål i Israel.

I Kairo har så samtalen mellan de olika underrättelsecheferna om en vapenvila i Gaza fortsatt baserat på den amerikanska planen om tre olika faser. Men att döma av det som kommuniceras utåt är det väl knappast realistiska att räkna med mer än en begränsad överenskommelse i enlighet med den skisserade första fasen, och kanske inte ens det.

Men även detta skulle vara ett väsentligt steg för att förhindra ytterligare eskalering. Det aviserade iranska svaret den israeliska attacken i Teheran skulle möjligen kunna hållas tillbaka om en sådan också mer begränsad överenskommelse till slut skulle kunna uppnås.

På krigsfronten i östra Europa är det värt att notera att Ryssland ännu inte lyckats med någon motoffensiv mot den ukrainska attacken in i landet vid Kursk, och de ukrainska styrkorna förefaller nu att konsolidera sina ställningar för. Kreml lär instruera media att inte ge situationen alltför stort utrymme vilket dels visar att man är starkt besvärad av den och dels att man kanske inte ser någon möjlighet för en större motattack i närtid.

På andra områden, framför allt i Donetsk, fortsätter de ryska styrkorna att flytta fram positionerna marginellt. Och i luften är det tydligt att Ukraina nu har fått en allt bättre kapacitet att bygga egna drönare och att använda dem i attacker mot ryska flygfält eller installationer av betydelse för den ryska krigföringen.

Men att Putin är bekymrad framgår också av att det lät meddelas att han först i fredags hade genomgång med de militära befälhavarna för kriget, och att han därefter sent i lördags kväll fick information direkt från befälhavarna för några av de mest kvalificerade ryska förbanden längs frontlinjen.

Man får intrycket av att han kanske inte var helt nöjd med vad han hörde under den första genomgången och därför ville mer direkt styra operationerna. Men det är bara en spekulation. Att det offentligt läggs ut information om denna typ av genomgångar är dock mycket ovanligt och i detta ligger ju en viss signal.

På den vidare scenen bör noteras att under de närmaste dagarna kommer den amerikanske nationella säkerhetsrådgivaren Jake Sullivan till Peking för samtal som säkert kommer att spänna sig över ett brett register, men där ansträngningar att förhindra en upptrappning av motsättningarna mellan Kina och Filippinerna i Sydkinesiska Sjön naturligt nog kommer att stå i centrum.

Filippinerna har ju ett försvarsavtal med USA, vilket ju ger den motsättningen en extra dimension.

Men besöket skall nog också ses som ett utryck för den ömsesidiga ambitionen i Peking och Washington att förhindra en försämring av relationen mellan länderna.

I Europa börjar det politiska livet komma igång efter sommaren igen.

I Frankrike har president Macron inlett sonderingar för att se vilken typ av regering som kan vara möjlig, men något snabba resultat av dessa är knappast sannolika.

Och i Tyskland ser man med viss bävan fram mot regionalvalen nästa helg i de tre östliga delstaterna Sachsen och Thüringen där högerextrema AfD har en stark position.

Själv återvänder jag inte till Sverige på ännu en vecka.

Det blir Europa-politiska diskussioner på Forum Alpbach i de österrikiska Alperna under de närmaste dagarna – det brukar vara spännande, och skall måhända ses också i ljuset av det österrikiska valet i mitten av september – innan det bär åter hit till Tabiano Castello för att träffa vänner under den kommande helgen.

Kommentarer inaktiverade för Om valrörelse i USA, fortsatt osäkert i Mellersta Östern och diplomati i Ostasien. | Uncategorized | Direktlänk
Publicerat av carlbildt

Om fortsättningen vid Kursk, medvind för Kamala Harris, fortsatt oklart med Gaza och en del annat.

18 augusti 2024

VID ADRIATISKA HAVET: Snart två veckor efter den överraskande ukrainska offensiven vid Kursk syns fortfarande inget avgörande ryskt försök att kasta ut de ukrainska styrkorna. Fortfarande förefaller det som om dessa långsamt fortsätter att vinna mark.

Som jag skrev förra veckan är detta mer betydelsefullt politiskt än vad det är militärt. Det är ju inga avgörande delar av den ryska armén som besegrats eller avgörande delar av det ryska territoriet erövrats även om det handlar om kontrollen av kring 1.000 kvadratkilometer och en evakuering av närmare 200.00 människor.

Men än viktigare är att den ryska bilden av en långsam marsch mot oundviklig seger har krossats. För Vladimir Putin är situationen akut besvärande. Rysslands territorium har invaderats, och den förment starke ledaren verkar inte att ha mycket till svar.

Det internationella intresset för utvecklingen är stort. Jag skrev en artikel i amerikanska Foreign Policy som bidrag till att jag haft två tämligen utförliga intervjuer i CNN under den gånga veckan.

Två veckor är dock en kort tid. Vi kan utgå från att man i Kreml gör vad man kan för att få ihop någon form av motdrag. Och vi kan nog utgå från att det är åtskilliga som springer omkring och säger att det hela var någon annans fel och ansvar.

Stämningen är säkert inte den bästa.

Det är svårt att få en bild av i vilken utsträckning ryska militära förband har omdisponerats för att möta situationen vid Kursk, men tydligt är dock att man fortsätter försöken att erövra mark i Donetsk-området. Detta har ju varit ryskt fokus sedan försommarens offensiv vid Kharkov inte resulterade i så mycket alls.

En intressant information i dagarna var att det skulle ha pågått samtal mellan Ukraina och Ryssland i Qatar med sikt på en överenskommelse om att upphöra med anfall mot energiinstallationer. Ryssland har ju försökt att förstöra Ukrainas elproduktion, och nått en heldel resultat, medan Ukraina med drönare har attackerat ryska raffinaderier, också det med vissa resultat.

Nu har de samtalen i alla fall lagts på is, men att de alls förekom var intressant, och ingenting utesluter väl att tråden diskret kommer att tas upp igen. Det är inte bara Qatar som mer eller mindre aktivt erbjuder sina tjänster i konflikten.

Men vad gäller större politiska samtal finns det fortfarande inga förutsättningar. Allt avvaktar vad som kommer att hända i det amerikanska valet. Och därtill självfallet hur utvecklingen på de olika militära fronterna kommer att utvecklas.

I morgon inleds i Chicago det demokratiska partikonventet som ju blir en stor kröningshögtid av den efterlängtade räddaren Kamala Harris.

Och hon har utan tvekan fortfarande betydande vind i seglen.

The Economist har en omfattande modell för att med stöd av undersökningar försöka att förutsäga valresultatet, och denna ger nu en sannolikhet på 52% för att Kamala Harris vinner. Ett välrenommerat amerikanskt försök med en annan omfattande modell ger siffran 56%.

Men än är det långt kvar, och mycket kommer att hända.

I dagarna har Kamala Harris också gått över till att också försöka presentera politiska förslag, med ett första försök vad gäller ekonomisk politik och den ekonomiska situationen för väljare.

Om resultatet var så lyckats kan diskuteras. Donald Trump kallade den föreslagna politiken ’sovjetisk”, vilket väl var lite av överord, men tanken på administrativa åtgärder mot prisstegringar ledde knappast till några applåder bland ekonomer heller.

Att den trumpska politiken skulle leda till ökade priser är dock ovedersägligt. Det handlar framför allt om hans förslag om en 10% ökning av alla importtullar med undantag av de på varor från Kina som skall öka 60%. Och det leder ju ofelbart till ökade priser.

Sedan kan man förvåna sig över att vare sig demokratier eller republikaner förefaller notera att statsbudgeten går med mycket betydande underskott – nu kring 6% av BNP – och att statsskulden skjuter i höjden. Räntorna på statsskulden är nu högre än försvarsutgifterna, och det säger ju en del.

Efter Chicago återstår det att se om Trumps kampanj kan återfå det fotfäste man förefaller att ha förlorat när Biden steg av. Hans framträdanden sedan dess har ju gett ett även med hans mått mätt ovanligt osammanhängande intryck.

Samtidigt som USA fokuserar på sin inrikespolitik går dess diplomati i Mellersta Östern på högvarv. CIA-chefen Burns verkar befinna sig i en ständig omloppsbana mellan Washington, Qatar och Kairo. Och utrikesminister Blinken är i Israel – jag har förlorat räkningen på vilken gång i ordning det är.

Allting är relativt, men det man hitintills lyckats med är att undvika att konflikterna eskalerar än mer. Alltid något. Omedelbart handlar det om att dämpa Irans och Hezbollahs svar på de israeliska attackerna, och med hänvisning till att det nu pågår förhandlingar om vapenvila i Gaza har det hitintills lyckats.

Hitintills. Mycket avgörs av Gaza-samtalen.

Hamas var ju tidigare beredd att acceptera vad president Biden lade fram i slutet av maj, men då var inte Netanyahu ombord, och nu har USA, Qatar och Egypten på nytt försökt att överbrygga klyftan. Intensifierade israeliska operationer i Gaza – där dödstalet nu passerat 40.000 – gör förmodligen inte saken lättare. Från Hamas signaleras skepsis.

Allt detta mest för att förhindra att konflikterna eskalerar. Några egentliga framsteg i de viktiga frågorna – dagen efter i Gaza, steg mot en tvåstatslösning – har inte varit möjliga. Det omedelbara dominerar med nödvändighet över det långsiktiga.

På den venezuelanska fronten fortsätter ställningskriget mellan den auktoritära regimen som biter sig fast och såväl opposition som huvudelementen av det övriga Latinamerika.

Vänsterpresidenterna i Brasilien och Colombia har dock nu sagt att det krävs nya val, vilket ju innebar att de inte godkänner de val som var, medan vänsterpresidenten i Mexico märkligt nog förefaller att acceptera sakernas tillstånd. Vägen framöver för landet förefaller att bli antingen revolution underifrån eller repression ovanifrån.

Och i Europa fortsätter faktiskt sommaren.

Frankrike känner stolthet över en väl genomförd olympiad – frågan om landet skall få någon regering eller ej har skjutits undan ett tag. I Tyskland tilltar nervositeten och oron inför delstatsvalen i Sachsen, Thüringen och Brandenburg 1 september. Och i veckan börjar Ursula von der Leyen samtal som skall leda fram till den nya EU-kommissionens sammansättning.

Själv lämnar vi nu angenäma Adriatiska Havet och nu blir det i stället en vecka i Italien. Stockholm får vänta ett tag till.

Kommentarer inaktiverade för Om fortsättningen vid Kursk, medvind för Kamala Harris, fortsatt oklart med Gaza och en del annat. | Uncategorized | Direktlänk
Publicerat av carlbildt

Om offensiven vid Kursk, växlande vind i USA, ständiga försök med Gaza och ständigt denna terror.

11 augusti 2024

VID ADRIATISKA HAVET: Veckans nyhet var utan tvekan den överraskande ukrainska offensiven in på ryskt territorium i närheten av den också i krigshistorien välkända staden Kursk.

Uppenbart var det en väl förbered attack utförd av också erfarna ukrainska militära förband, och dessutom lyckades man att uppnå överraskning.

Hur detta kommer att gå är självfallet närmast omöjligt att bedöma, men det förefaller redan som om offensiven efter mindre än en vecka åstadkommit mer än vad den stora ryska offensiven kring Kharkov i början av sommaren lyckades att åstadkomma.

Militärt är detta kanske inte så betydelsefullt, men krig är politiska minst lika mycket som militära, och den politiska effekten är betydligt mycket större. Med all sannolikhet var det också denna man strävade efter.

I Moskva har Putin sammankallat flera möten med sitt säkerhetsråd, och initierat en stor s k anti-terror operation i breda områden vid den ukrainska gränsen. Hans ansiktsuttryck när generalstabschefen Gerasimov rapporterade att det hela snart skulle bringas under kontroll sade en del om sinnesstämningen.

Den ryska offensiven vid Kharkov i början av sommaren stannade av, men vid andra frontavsnitt har de ryska styrkorna med betydande förluster malt sig fram under sommaren. Och det har haft sin betydelse för att underbygga Putins budskap att Ryssland förr eller senare kommer att vinna.

Och så kommer då denna motoffensiv plötsligt och rubbar den politiska mer än den militära bilden.

Det finns olika uppgifter under hur mycket mark de ukrainska styrkorna tagit, men det är i alla fall väsentligt mer än vad som åstadkoms under den upphaussade s k motoffensiven förra sommaren och mer än vad de ryska styrkorna åstadkom med sin offensiv vid Kharkov i början av sommaren.

Och därmed har offensiven i alla fall för dagen ändrat den politiska bilden av konflikten i Moskva, Kyiv och Washington.

Fortsättningen blir självfallet viktigt.

Kan offensiven fortsätta? Kan man hålla det man uppnått om ryssarna sätter in väsentligt fler stridskrafter? Finns det en risk för att för stor koncentration här försvagar det ukrainska försvaret på andra och mer utsatta frontavsnitt? Och har man för avsikt att stanna kvar med ockupation av ryskt territorium?

Om detta vet vi i grunden ingenting. Men det som redan uppnåtts – politiskt mer än militärt – är redan påtagligt betydelsefullt. Moralen har stärkts i Kyiv och försvagats i Moskva.

Tecknen på svaghet i Moskva tilltar dessutom, utan att man skall dramatisera dem.

Att man förefaller mycket angelägen om att få Iran att leverera ballistiska robotar tyder på att de egna förråden börjar sina. Att centralbankschefen Nabiullina varnar för att den av krigsutgifterna överhettade ekonomin kan vara på väg in i en stark nedgång. Att den regimen närstående oligarken Deripaska offentligt kallat kriget ”galenskap”.

Sedan skall man förvisso inte underskatta krigets påfrestningar i Ukraina heller. Försenat västligt finansiellt stöd skapar svårigheter att betala soldaternas löner. Mobiliseringen förstärker problemet med arbetskraft i näringslivet. Och i opinionsmätningar noteras en viss ökning av den minoritet som börjar tala om någon form av förhandling.

Mycket kommer självfallet att bli beroende av vad som händer i USA i november.

Där har nu vinden tydligt vänt. För Donald Trump råder för närvarande stiltje, medan Kamala Harris har tydlig medvind. Och så kommer det sannolikt att vara också till över det demokratiska partikonventet mot slutet av månaden.

Därefter börjar det på nytt. Just nu ser det ut att vara dött lopp, men det är långt till november, och nya vindkantringar av större eller mindre styrka kommer sannolikt att ske. Så är det med valrörelser – jag vet. Det är 85 dagar kvar,

Utvecklingen i Mellersta Östern tillhör de faktorer som kan komma att spela in.

Något svar på de israeliska attackerna mot ledare for Hezbollah och Hamas i Beirut och Teheran har vi ännu inte sett, men det kommer på ett eller annat sätt. Kanske har de olika diplomatiska budskapen lett till att omfattningen kommer att dämpas, men det återstår att se.

Hamas har nu utsett sin militäre ledare i Gaza Sinwar till ny politisk ledare. Han ses ju allmänt som hjärnan bakom terroranfallet 7 oktober, och från Netanyahus utgångspunkt är valet därmed sannolikt välkommet. Han får nya argument för att fortsätta och fortsätta.

På torsdag skall det i alla fall inledas nya samtal om en vapenvila i Gaza. USA, Egypten och Qatar har gemensamt lagt fram ett förslag baserat på vad president Biden presenterade i början av sommaren. Men mycket kan hända innan torsdag.

Det är f ö samma dag som det nu planeras att presidenterna från Mexico, Brasilien och Columbia skall träffa Venezuelas Maduro för att se om det finns någon lösning på den krisen.

Men utsikterna förefaller dåliga. Maduro kallar oppositionens ledare för terrorister och hotar med att arrestera dem. Men det blir intressant att se hur dessa tre vänsterorienterade men demokratiska ledare för Latinamerikas större nationer kommer att manövrera situationen.

USA förefaller för ögonblicket att föredra att sitta i baksätet i just denna kris trots att den ju i form av inte minst nya flyktingvågor kan få påtagliga konsekvenser för dess egen situation.

I veckan som kommer skall det dessutom i Genève göras ett försök till vapenvila i den långdragna och djupa konflikten i Sudan inte minst för att göra humanitära hjälpoperationer möjliga.

Inbördeskriget har till stora delar förstört landet med kring 11 miljoner människor fördrivna och nu kring 750.000 på gränsen till hungersnöd. Det är en konflikt med många bottnar och aktörer och med bl a Saudiarabien och Förenade Arabemiraten av olika skäl agerande på olika sidor, och med nu USA i rollen att försöka få några framsteg till stånd.

Att EU är så gott som helt frånvarande i denna konflikt förvånar mig.

I Europa råder sommar och olympiad.

Men i Wien ställdes tre stora konserter med Taylor Swift och med 150.000 personer som köpt biljetter in efter att man konstaterade ett hot om ett terrorangrepp.

De österrikiska säkerhetstjänsterna varnades av bl a USA ett antal dagar i förväg_,_ vilket på nytt visar den styrka de amerikanska underrättelsetjänsterna har när det gäller kontraterrorism. De varnade ju också inför den stora attack som ju tragiskt nog kom att genomföras utanför Moskva i mars.

Om det var nödvändigt att ställa in konserterna efter det att de som planerat ett attentat arresterats kan säkert diskuteras, men möjligen fruktade man att man inte hade hela bilden.

Det inträffade illustrerar dock den mer riskabla situation vi i dag befinner oss i med krig och konflikter som skapar nya känslor och spänningar, och med radikalisering också via nätet på olika sätt, samtidigt som ju nätberoendet också skapar nya möjligheter att identifiera och möta dessa faror.

Nu har reaktionen mot koranbränningar tidigare lett till att talibanerna kastar ut Svenska Afghanistankommitten och all dess verksamhet ur landet.

Det är en tragedi. Under decennier och svåra omständigheter har de gjort beundransvärda och stora insatser runt om i landet för grundläggande utbildning och grundläggande hälsovård.

Men nu randas en ny vecka.

Hur ser det ut kring Kursk om en vecka? Den som lever får se.

Kommentarer inaktiverade för Om offensiven vid Kursk, växlande vind i USA, ständiga försök med Gaza och ständigt denna terror. | Uncategorized | Direktlänk
Publicerat av carlbildt

Om dramatisk eskalation, dramatisk utväxling och dramatiskt i Venezuela .

04 augusti 2024

VID ADRIATISKA HAVET: Det är många platser när man just nu närmast bokstavligen håller andan inför nästa drag i de eskalerande konflikterna i Mellersta Östern.

I veckan som gick var det Israel som valde att eskalera med två precisionoperation som dödade en ledande person i Hezbollah i södra Beirut och därefter den politiske ledaren för Hamas mitt i Teheran i samband med presidentinstallationen där.

Den långsiktiga effekten av operationer som dessa är nog i bästa fall tveksam. Listan på ledare av Hamas som under en följd av år dödats av Israel i olika operationer är lång, men någon märkbar modererande effekt på organisationens mål eller metoder, eller på dess styrka, har de knappast haft.

Nya ledare träder i de gamlas ställe, och inte sällan med mer militant inställning till sitt uppdrag.

De omedelbara effekterna är dock tydliga.

I detta fall innebar de att förutsättningarna för de samtal om en vapenvila i Gaza, som är nyckeln till att försöka att trappa ner regionens konflikter, i ett slag försvann. Hamas politiske ledare Haniyeh var en nyckelperson i dessa, och dessutom den som enligt många bedömare stod för en mer konstruktiv linje.

I israeliska media kan man nu ta del av uppgifter om hur ledarna för landets underrättelse- och säkerhetstjänster Mossad och Shin Beth kritiserar Netanyahus linje, och det ifrågasätts om han har något egentligt intresse av den vapenvila som det förhandlas kring.

Mönstret talar sitt språk. Han visste självfallet vad han gjorde när han gav order om denna attack riktad direkt mot den man förhandlade om vapenvilan med. Och den är lättare att se hans beslut som en del i ett mönster där han söker en upptrappad konflikt som ytterst också skulle föra in USA och Iran i en direkt konfrontation.

Med en sådan kunde ju också världens uppmärksamhet tas bort från den besvärande palestinska frågan.

En sådan konfrontation vill USA absolut inte ha, och den tidigare bedömningen att Teheran inte heller vill det måste nog kvarstå. Att den tidigare utrikesminister Zarif, som ju förhandlade fram det ursprungliga nukleära avtalet, nu återvänt till en position som vicepresident borde rimligen ha stärkt de krafter i Teheran som står för denna linje.

Men det hindrar inte att Iran på ett eller annat sätt kommer att svara på den israeliska attacken. Och det är det svaret som många nu håller andan inför. USA tillför militära resurser till området, men skulle Iran och Hezbollah koordinera en attack som då i skala kan överträffa den i april kommer möjligheterna till ett lika effektivt försvar som då att vara mer begränsade.

Och vad händer då? Kommer Netanyahu att eskalera ytterligare? Eller kommer han som i april att vika sig för det amerikanska trycket och acceptera ett betydligt mer begränsat svar?

Om detta vet vi intet. Det enda vi med viss säkerhet vet är att någon vapenvila i Gaza, och någon väg till nedtrappning av konflikterna, för ögonblicket inte förefaller möjlig. Det är nog dramatiska dagar som ligger framför regionen.

De senaste dagarnas andra dramatiska utvecklingen var självfallet den stora fångutväxlingen med Ryssland.

Nyckeln till denna var att Tyskland gick med på att lämna tillbaka den professionelle ryske mördare som ertappats med och dömts för att ha dödat en tjetjensk aktivist mitt i centrala Berlin.

För Putin var det uppenbarligen mycket viktigt att få honom tillbaka. Han hade en bakgrund i en speciell grupp i de ryska säkerhetstjänsterna som kunde användas för uppdrag som detta, och innan dess i de mörkare miljöerna i den undre värld i St Petersburg som Putin med all sannolikhet har en ingående kunskap om.

De ryska underrättelse- och säkerhetstjänsterna har inte haft särskilt framgångsrika år under den senaste tiden. De har fått stora delar av sin närvaro i Väst reducerad genom utvisningar, och dessutom fått se ett antal operationer och agenter exponerade och förstörda.

I det läget var det nog viktigt för moralen i dessa tjänster att visa att den högsta statsledningen prioriterade skyddet av dem över nästan allting annat. När Putin personligen omfamnade och välkomnade den dömde mördaren när denne steg av planet i Moskva var det en tämligen unik scen men en som sade mycket om vilken regim det handlar om i Ryssland i dessa dagar.

Och förutom välkomnandet på flygplatsen sade han att de alla skulle få fina statliga utmärkelser och att han skulle träffa dem mer utförligt senare. Hans prioritet var tydlig. Han ville verkligen få sin mördare tillbaka.

För USA innebar detta att den amerikanske journalist som godtyckligt arresterats och dömts – alldeles säkert för att just kunna användas för att pressa fram denna utväxling – kunde återvända, och att president Biden därmed fick en välkommen fjäder i hatten.

För en rad ryska oppositionella var det slutet på deras tid i fängelse. Vladimir Kara-Murza kunde återvända till sin familj i USA, men för de andra handlade det ju om en utvisning från sitt eget land till en framtid förvisso bättre än i de ryska fängelserna men därför inte utan sina utmaningar.

Det gjordes ju mycket klart att de inte var välkomna tillbaka till Ryssland.

Utväxlingar som dessa är aldrig utan sina problem.

I Tyskland finns röster som tycker det var fel att släppa mördaren – i grunden gjorde man det till sist därför att president Biden bad om det för att kunna få hem den amerikanske journalisten.

Men det finns också röster som säger att om man tidigare hade varit beredd till detta kanske en utväxling också hade kunnat omfatta Alexej Navalny. Det tror jag dock är högst osäkert.

Men hur det än är med allt detta fick vi en tydlig illustration till den ryska regimens karaktär och till dess sätt att arbeta.

I en annan del av världen fortsätter dragkampen om valresultatet i Venezuela.

Få tvivlar på att oppositionen vann en stor seger, men regimen har förkunnat att Maduro vann, och därefter låtit meddela att en påstådd cyberattack har gjort det omöjligt att publicera de detaljerade resultaten från de olika distrikten.

En rad latinamerikanska länder har varit mycket tydliga i sina omdömen, och det har lett till att Venezuela dragit tillbaka sina diplomater från dessa. Tydligast har Argentina varit, och till dess ambassad har också ett antal oppositionella tagit tillflykt. Som svar har Venezuela sagt upp de diplomatiska relationerna och hotat storma ambassaden, men det har lett till att denna nu tagit under beskydd av Brasilien, och samma sak gäller den f d peruanska ambassaden.

De mer vänsterorienterade presidenterna i Brasilien, Colombia och Mexico kräver nu att de detaljerade valresultaten offentliggörs, men det är någonting som Maduro-regimen självfallet inte kan göra. Även om de skulle försöka lägga fram falska siffror förefaller oppositionen ha tillgång till protokoll från ett stort antal vallokaler.

I Peking, Moskva och inte minst Havanna har man självfallet redan gratulerat Maduro till hans s k seger. För inte minst regimen i Havanna är framtiden för Maduro-regimen ett vitalt intresse, och med all sannolikhet finns kubanska säkerhetsstyrkor på plats i Venezuela för att säkra situationen.

Kraftmätningen kommer att fortsätta. Viktigt blir hur Brasilien, Mexico och Colombia kommer att agera, men i slutändan är tyvärr risken betydande för att vi står inför ett Belarus-liknande scenario i Venezuela.

Inte minst USA – mitt uppe i sin valrörelse – står inför besvärliga överväganden om hur den situationen skall hanteras. Em ny massiv flyktingström tillhör inte det som står högt upp på Biden-administrationens önskelista just nu.

Och Europa? Här råder semester och sommar.

Kommentarer inaktiverade för Om dramatisk eskalation, dramatisk utväxling och dramatiskt i Venezuela . | Uncategorized | Direktlänk
Publicerat av carlbildt

Om sabotage i Frankrike, attack vid Kola, nystart i valrörelsen i USA och nya risker i Mellersta Östern.

28 juli 2024

VID ADRIATISKA HAVET: Sommarstiltjen verkar nu lägga sig i alla fall över den europeiska politiken. Olympiaden i Paris har tagit över mycket av uppmärksamheten.

Inför dess invigning skedde ett omfattande sabotage mot det franska systemet för snabba s k TGV-tåg. Vid kritiska punkter på alla de fyra linjer som leder mot Paris brändes kablar för att stoppa trafiken. Man lyckades vid tre av dem men ertappades mitt i natten vid den fjärde och flydde från platsen.

Ett attentat av denna storleksordning spridd över ett stort område kräver organisation och koordinering. Det är ingen isolerad galning.

Misstankar riktas mot olika håll. Ingen har tagit på sig ansvaret.

Hade det varit en islamistisk organisation hade det säkert varit ett terroranfall med sprängämnen. En rysk operation har också angetts som en möjlighet, men just nu verkar misstankarna riktades sig främst mot vänsterextrema grupper som tydligen ska ha försökt något motsvarande tidigare.

Vi får se. Vi har nya säkerhetsutmaningar på viss bredd i våra samhällen.

I öster fortsätter kriget. Ryssland pumpar in nya soldater, har stora förluster, men gör gradvis framsteg utan att detta i och för sig leder till någon större förändring av situationen. Den intensifierade ukrainska mobiliseringen gör det lättare för dem att hålla mot, liksom en gradvis förbättrad situation

vad gäller ammunition.

Också drönar- och missilkriget fortsätter.

I dagarna hävdade Ukraina att man gjort ett anfall med drönare mot den stora ryska flygbasen vid Olenogorsk strax söder om Murmansk, vilket i så fall skulle ha inneburit en flygning på kring 1.800 km. Men uppgifterna är än så länge osäkra.

Rysk flygbaser närmare Ukraina har tidigare anfallits, och det är skälet till att åtskilliga strategiska bombplan flyttats till den nordliga basen för att därifrån göra sina långa flygningar och fälla sina robotar mot Ukraina. Basen var tveklöst ett legitimt militärt mål.

På den diplomatiska fronten må noteras att den ukrainske utrikesministern mötte sin kinesiske kollega i Guangzhou i södra Kina för en tre timmar lång överläggning. Den förändrade sannolikt ingenting alls i det kortare perspektivet, men att den kanalen fungerar är ändå viktigt.

I samma anda skall noteras att den indiske premiärministern Narendra Modi meddelat att han nu kommer att besöka Kyiv. Efter den kramfest han hade med Putin i Moskva för ett par veckor sedan är det väl ett försök att något balansera situationen.

Men generellt sett är det svårt att se några förutsättningar för framgång i de diplomatiska kanalerna under den närmaste tiden. Allt tyder på att Putin försöker att öka det militära trycket samtidigt som han inväntar det amerikanska valet.

För Ukraina gäller det att hålla emot.

Den amerikanska politiska scenen har förändrats radikalt när nu Kamala Harris seglar fram som demokraternas kandidat. Trumps triumfmarsch efter attentatsförsöket och det republikanska konventet blev utomordentligt kort, och nu är det den nya vitaliteten i den demokratiska kampanjen som dominerar.

Efter den påtagligt trötta Biden utstrålar Harris betydligt mer glädje och optimism, och betydelsen av det skall inte underskattas. Bidragen flödar in, om plötsligt har Harris tydligen blivit en stjärna på TikTok.

Men än är det långt till valdagen. Bägge läger måste nu kalibrera om sina kampanjer, och det återstår att se hur det kommer att fungera.

Opinionsmätningarna visar ett relativt dött lopp, och förr eller senare kalibrerar väl Trump om sina kanoner inför den förändrade situationen. Men den Trump-seger som för bara någon vecka sedan såg närmast säker ut är det definitivt inte längre.

Annars är det situationen i Mellersta Östern som nu oroar allt mer.

Relevanta underrättelsechefer sitter i överläggningar i Rom för att åter se om en vapenvila i Gaza skulle vara möjlig, och en sådan är och förblir nyckeln också till att dämpa de övriga konflikter som blossat upp i olika delar av regionen.

Hamas kräver en väg till en permanent vapenvila, medan den extrema flygeln i Netanyahus regering säger att det under inga förhållanden kan accepteras. Och strider fortsätter. Den senaste siffran på antalet som dödats i Gaza ligger nu kring 39.000 personer.

En raket som dödade ett tiotal personer i en drusisk by på de av Israel ockuperade Golan-höjderna har nu skapat ny dramatik också i konflikten med Hezbollah. Israel lägger tydligt ansvaret på dem, samtidigt som de förnekar att de var ansvariga. Men sannolikheten talar självfallet för en raket från Hezbollah, även om det kan ha varit en som gick fel.

Nu är den diplomatiska aktiviteten hög – inte bara med Tel Aviv, utan också mellan Washington och Teheran – för att försöka att förhindra en israelisk reaktion som utlöser en större urladdning kring södra Libanon med alla de konsekvenser detta skulle få.

Men en israelisk reaktion blir det alldeles säkert. Premiärminister Netanyahu började med att stoppa en transport av skadade barn från Gaza till vård i Förenade Arabemiraten. Logiken i det är inte lätt att försvara.

Men mer kommer. Med all sannolikhet en omfattande attack mot Hezbollah i södra Libanon. Det finns farhågor om attack också mot flygplatsen i Beirut, men där går sannolikt en röd linje för USA.

Den enda gnistan av hopp är att ingen egentligen verkar vilja ett stort krig kring Libanon – annars hade det redan varit ett sådant. Men i detta ligger alls ingen garanti.

Allt går dock tillbaka till Gaza-kriget.

Vid sitt besök i Washington fanns det från premiärminister Netanyahu inga som helst öppningar för en lösning i Gaza som för vidare mot en tvåstatslösning. Åtminstone från Biden och Harris var det tydliga besked om att någon annan väg inte finns, men vad som tilldrog sig under hans konklav med Trump är mindre klart.

Och från israelisk sida noterades att tonläget från Harris var skarpare än det från Biden utan att substansen nödvändigtvis var annorlunda. En mycket stor del av de demokratiska kongressledamöterna stannade demonstrativt borta från hans anförande inför kongressen.

I dag är det så presidentval i Venezuela, och skall man tro opinionsundersökningarna kommer det att leda till att den demokratiska oppositionen vinner.

Efter ett kvarts sekel av militant vänsterstyre är landets situation påtagligt eländig.

Ekonomin har mer eller mindre kollapsat – ner ca 70% under det senaste decenniet – och närmare en tredjedel av landets invånare har flytt till andra länder.

Kommer valet att vara fritt, och kommer vänsterpresidenten Maduro och hans säkerhetsapparat att acceptera ett nederlag? Vilka råd får han av sina nära vänner i Havanna, Moskva och Peking?

En ny vecka randas. Det finns åtskilligt att hålla ögonen på.

Kommentarer inaktiverade för Om sabotage i Frankrike, attack vid Kola, nystart i valrörelsen i USA och nya risker i Mellersta Östern. | Uncategorized | Direktlänk
Publicerat av carlbildt

Om dramatiken i USA, Netanyahu till Washington, grönt ljus för Ursula och lite annat.

22 juli 2024

VID ADRIATISKA HAVET: Det saknas förvisso inte dramatik i den amerikanska politiken.

För bara ett dygn sedan såg allt ut som ett triumftåg för Donald Trump mot Vita Huset i kombination med en dödsmarsch för demokraterna under den snubblande Joe Biden.

Men nu är allt förändrat. Det tog sin tid, men till slut insåg också Joe Biden det oundvikliga. Och med Kamala Harris som den sannolikt demokratiske kandidaten är det nu åter en öppen fråga hur det kommer att gå i valet den 5 november.

Dit är det 106 dagar, och det är en lång tid i också amerikansk politik.

Intill denna förändring såg det ut inte bara som om Trump skulle marschera in i Vita Huset, utan också som om krisen för demokraterna skulle leda till att republikanerna kunde ta över kongressen i dess helhet med allt vad detta skulle kunna innebära för Trumps möjligheter.

Nu är kampen om presidentposten öppen igen, och sannolikheten för att republikanerna kan ta över senaten och representanthuset betydligt reducerad.

I en opinionsundersökning de senaste dagarna sade 74% av tillfrågade att de ansåg Biden för gammal för att kunna hantera presidentämbetet, men hela 49% sade samma sak om Trump. Åldersfrågan i valrörelsen har nu gjort en u-sväng, och plötsligt blivit en fördel för demokraterna.

Innan demokraterna återtog det politiska initiativet var den stora frågan på det republikanska partikonventet nomineringen av senatorn från Ohio JD Vance som kandidat till vicepresident.

Hans politik vad gäller bl a Ukraina har han inte gjort någon hemlighet av, och bl i en intervjun på CNN igår gav jag uttryck för den oro som denna nominering lett till på denna sida Atlanten. Jag återkommer också till det i den månadskrönika för Project Syndicate som sedan brukar dyka upp på ett antal media runt om i världen.

En sannolik konsekvens av dramatiken är att Biden kan ägna återstoden av sin tid i Vita Huset till större delen åt de olika utrikespolitiska utmaningar som finns, och det finns det anledning att välkomna.

I veckan som inletts kommer Israels Netanyahu till Washington för att tala inför kongressen. Med all sannolikhet sker det lätt desperata ansträngningar att få ett avtal om eld upphör i Gaza på plats innan dess, men även om utrikesminister Blinken sänder ut positiva signaler är osvuret nog bäst i den frågan.

Men Netanyahu kommer till DC efter dels att Internationella Domstolen tydligt förklarat den israeliska ockupationspolitiken som stridande mot internationell rätt men dels att israeliska Knesset i ett unikt beslut förklarat att en tvåstatslösning med Palestina är oacceptabel.

Det kommer säkert att bli tämligen kärva samtal i Vita Huset, och premiärminister Netanyahu är säkert mycket medveten om att vicepresident Harris inte har den mer emotionella anknytning till Israel som fortfarande något begränsar Bidens politik i frågan.

I regionen självt såg den gånga veckan en ny upptrappning med en drönarattack från Houtis i Jemen mot Tel Aviv och ett betydande israeliskt angrepp mot den jemenitiska hamnstaden Hodeida som svarsåtgärd. Sannolikheten för att denna del av de konflikter i regionen som initierats av Gaza nu kommer att trappas upp ytterligare är därmed betydande.

På den europeiska scenen klarade Ursula von der Leyen omröstningen i Europaparlamentet med en större marginal än den hon hade för fem år sedan, italienske premiärministern Melonis parti röstade visserligen mot, men samtidigt röstade De Gröna för eftersom de trots allt såg Ursula von der Leyen som den bästa möjligheten att fortsätta den gröna omställningen.

Det program hon presenterade inför omröstningen innehöll åtskilligt, men notabelt var att hon satte den europeiska ekonomins konkurrenskraft som först bland de olika utmaningarna. Sedan var det mycket tal om s k ekonomisk säkerhet som kan leda i konstiga riktningar, och det var med viss oro man kunde notera att begreppet frihandel var alldeles frånvarande.

Men viktigt var att det nu utlovades en kommissionär fokuserad på frågan om utvidgningen, medan frågorna om det sydliga grannskapet kommer att hanteras av en separat kommissionär.

Det var en förändring som bl a jag argumenterar för vid tidigare skiften, och med såväl Ukraina som länderna på Balkan på dagordningen för utvidgning var det ett viktigt besked.

Veckan som gick bjöd ju på dramatik när det gäller vårt beteende av olika digitala system när en uppdatering från cybersäkerhetsföretaget CrowdStrike förlamade ett stort antal Microsoft-datorer runt om i världen med omfattande konsekvenser.

En lätt ironisk detalj i sammanhanget är att Kina inte alls drabbades. Anledningen var att CrowdStrike tidigare publicerat mycket kritiska rapporter om Kina, och att detta fått som konsekvens att företagets produkter inte finns i landet.

Nästa vecka noterar jag att ASEAN-ländernas utrikesministrar möts i Laos, men att detta också blir anledningen till ännu ett direkt möte mellan USA:s och Kinas utrikesministrar. Det finns en uppenbar ömsesidig strävan att minska risken för öppna konflikter.

På söndag nästa vecka är det presidentval i Venezuela, där den vänsterauktoritära regimen kommer att göra sitt yttersta för att klamra sig fast. Och jag noterar att bedömare långt mer sakkunniga än jag beskriver detta som den kanske sista möjligheten att demokratiskt få en förändring i landet till stånd.

Innan dess kommer vi dock på fredag att kunna bevittna öppnandet av olympiaden mitt i Paris.

Någon ordinarie ny regering finns ännu inte på plats, men ett litet tecken var i alla fall att president Macrons allians lyckades att få sin kandidat vald till talman i den nya nationalförsamlingen.

1 kommentar | Uncategorized | Direktlänk
Publicerat av carlbildt

Om ett växande Indien, en kommande Trump, en osäker votering i EU, brittiska ambitioner, kinesisk osäkerhet och lite annat.

15 juli 2024

MUMBAI: Mycket tidigt denna morgon bär det nu tillbaka till Europa efter tre dagar i ett Indien i mycket snabb och imponerande utveckling.

Ambitionen är det inget fel på. Man talar ständigt om att gå från världens femte största ekonomi i dag till dess tredje största om ett par decenniet, och lyckas man hålla nuvarande tillväxt är det en fullt realistisk ambition.

I Mumbai – som är landets finansiella centra – märks detta kanske än tydligare än på många andra håll. Skyskraporna skjuter i höjden, och jag läser att staden i dag har fler dollarmiljardärer än vad Los Angeles kan skryta med. Att det samtidigt fortfarande finns stora slumområden tillhör den indiska verkligheten.

I dagarna kom FN med sin uppdatering av prognoserna för den globala befolkningen. Indien är redan världens mest folkrika land, och medan Kina nu går in i en allt snabbare nedgång befolkningsmässigt kommer Indien att fortsätta att växa i ett halvt sekel till enligt denna prognos.

Och då kommer Indien att ha en dubbelt så stor befolkning som Kina, vars befolkning i sin tur kommer att halveras. Det blir ett annat Asien i en annan värld.

Utrikespolitiskt är det för Indien hårdhänt nationella intressen som ofta står i fokus. Relationen med Ryssland förblir viktig först och främst för att försöka att balansera det Kina som ständigt finns med i alla kalkyler. Modis kramfest i Kreml i förra veckan var dock ingen uppbygglig syn.

Nato-toppmötet i Washington avlöpte utan nämnvärda överraskningar.Men två formuleringar i den avslutande kommunikén avvek lite från det normala.

En var att man sade att Kina var en ”decisive enabler” av den ryska aggressionen mot Ukraina.

Det kan sägas, men det skall då samtidigt noteras att medan det förvisso är den ryska exporten av olja som håller upp den ryska ekonomin och därmed finansierar kriget går kring 80% av denna till Kina och Indien med liten skillnad mellan de två.

Den indiska importen av olja från Ryssland har mer än tiodubblats sedan kriget inleddes.

Och ser man på de nytillverkade kryssningsrobotar som anfaller Ukraina visar det sig att nyckelkomponemterna fortfarande till större delen kommer från USA. Dessas vägar in i Ryssland har dock sannolikt varit komplicerade.

Den andra formuleringen handlade om Ukrainas ambition om medlemskap i Nato, och sade att den processen var ”irreversible”.

Måhända. Men mycket är ju beroende av den amerikanska inrikespolitiska utvecklingen, och med mordförsöket mot Donald Trump i går förändrades åter den amerikanska inrikespolitiska scenen.

Efter debattdebaclet var det tilltagande sannolikt att president Biden skulle förlora om han stannade kvar som kandidat – han ligger nu tydligt efter i mätningarna i sex av de sju avgörande delstaterna – och även om politik är en snabbt föränderlig konstart är det efter attentatet övervägande sannolikt att USA:s näste president kommer att heta Donald Trump.

Till konsekvenserna av detta – för Europa i största allmänhet och för Ukraina i synnerhet – kommer det att finnas åtskilliga anledning att återkomma.

De kommer att vara betydande. De olika scenarier som ECFR tagit fram för vad som kan hända under en president Trump har nu blivit än mer efterfrågad läsning i regeringskanslier runt om i Europa.

Till dem hör att frågan om ett Nato-medlemskap för Ukraina med all sannolikhet kommer att avföras från dagordningen under de kommande fem åren.

Trumps officiella kröning som republikansk presidentkandidat – under starkt förändrade omständigheter – kommer vi att se under konventet som ju inleds i Milwaukee senare i dag.

Hur han där väljer att framtona skall bli intressant att se. Är det bitter hämnd eller nationell försoning som kommer att vara hans dominerande budskap efter mordförsöket?

Demokraternas drama med den falnande Biden har tills vidare helt sjunkit undan.

Men veckan som inletts blir också dramatisk i Europa.

På torsdag skall Europaparlamentet i Strasbourg rösta om förslaget om Ursula von der Leyen som ordförande för Europakommissionen för ytterligare en mandatperiod.

Det borde finnas en majoritet för henne, men omröstningen är hemlig, och erfarenheterna från tidigare omröstningar visar att en summering av de tre partigrupper som nu officiellt stöder henne, och som tillsammans har en tydlig majoritet, alls inte är någon garanti.

Det finns ledamöter som är frånvarande och det finns de som i tysthet kanske vill revoltera, men det finns kanske också sådana i andra partigrupper som faktiskt vill ge ett återval sitt stöd.

Så omröstningen kommer att följas med största intresse. Hon behöver minst 361 röster av de 720 ledamöterna av parlamentet. Skulle hon inte få det finns ingen återvändo – då måste stats- och regeringscheferna snabbt ta fram en ny kandidat.

Men förhoppningsvis – och sannolikt – kommer det inte att behövas.

Och därefter kommer processen med att sätta samman den nya kommissionen att kunna ta sin början. Nu gäller kampen fördelningen av olika ämnesområden – mer eller mindre viktiga – mellan de olika kommissionärer som medlemsländerna nominerat.

Samma dag möts på Blenheim Palace I Storbritannien – där Winston Churchill en gång föddes – den bredare grupp av europeiska stater som kallas European Political Community för diskussioner om bl a migration, energi och demokrati.

Men först och främst är det självfallet en möjlighet för den nya brittiska regeringen under premiärminister Starmer att visa färgerna.

Separat kommer han dessutom att ge en middag för president Macron som ju annars har att avvakta vilka förutsättningar som olika kontakter i den nya nationalförsamlingen kan ge för att bilda en ny fransk regering.

Från Mellersta Östern kan bara kort noterats att den senaste israeliska flygattacken i Khan Younis i Gaza i avsikt att döda en Hamas-ledare, men osäker utgång vad gäller det syftet men med ett stort antal döda i övrigt, förefaller att än mer ha minskat sannolikheten för den vapenvila som är en nödvändighet.

Och den är det ju också för att förhindra att sannolikheten för ett krigsutbrott kring södra Libanon med alla dess konsekvenser inte skall fortsätta att öka.

I veckan som kommer riktas också åtskilliga blickar mot Peking, för kommunistpartiets s k tredje plenum efter åtskillig försening nu kommer att samlas.

I den kinesiska politiska kalendern är det varje femårsperiod det s k tredje plenum som lägger fast linjerna för främst den ekonomiska politiken. Och nu ställs frågan om insaktningen i och problemen i den kinesiska ekonomin kommer att leda till att man återgår till en mer reforminriktad politik eller inte.

De flesta bedömare är skeptiska, men det återstår att se vad som kommer att komma ut ur det sannolikt mycket noga förberedda mötet.

Nu bär det åter mot till Europa. Det blir något dygn i Sarajevo också för lite samtal där innan det åter är Adriatiska Havet som gäller.

Kommentarer inaktiverade för Om ett växande Indien, en kommande Trump, en osäker votering i EU, brittiska ambitioner, kinesisk osäkerhet och lite annat. | Uncategorized | Direktlänk
Publicerat av carlbildt