The history of Sweden's railways has included both state-owned and private railways. (en)
Sveriges järnvägshistoria brukar sägas börja 1856, då de tre första järnvägssträckorna som byggdes för att trafikeras med ånglok invigdes. Men innan dess hade det förekommit trafik med vagnar längs räls, fast då dragna av hästar eller vinschade med linor och spel. Stockholm blev förbundet med järnväg till Göteborg 1862 då Västra stambanan öppnades och till Malmö med Södra stambanan 1864. För orterna som fått järnväg, var fördelarna många och genom åren växte ett tätt nät av järnvägar fram i södra Sverige som förband de flesta orter av rang. För vissa viktiga banor var det staten som var huvudman och det var statens järnvägar sträckte sig ända upp genom Norrland, men i söder privata järnvägsaktiebolag som byggde ut näten. Bakom järnvägsaktiebolagen fanns ofta intressenter längs sträckan – såsom städer, företag och enskilda privatpersoner – som ville ha tillgång till den då mest effektiva landtransportlösningen. Kostnaderna för järnvägar enligt statens standard var dock höga och därför byggde man ofta med fler kurvor, kraftigare lut och lättare räls, varefter man uppgraderade efterhand. I andra trakter växte nät av smalspåriga järnvägar fram, som var än billigare att bygga. När de första bilarna och lastbilarna kom i början på 1900-talet var de inget större hot mot järnvägarna. Landsvägarna var usla, framförallt under höst, vinter och vår. Dessutom saknade den tidens motorfordon tillstymmelse till den kapacitet och tillförlitlighet järnvägarna skaffat sig, speciellt med elektrisk drift med utbyggnad från 1920-talet och framåt. Men med bättre vägar, billiga bilar, samt tyngre, starkare och tillförlitligare lastbilar började allt fler människor färdas med buss och bil, samt gods transporteras med lastbil. Stambanorna och järnvägar där det sker mycket råvarutransporter eller andra systemtransporter har klarat sig, annars är mycket nedlagt. (sv)