dbo:abstract
- Als Ramismus bezeichnet man die kritischen Lehren des Petrus Ramus zur aristotelisch-scholastischen Logik, Dialektik und Philosophie. Ein bekannter Vertreter des Ramismus ist beispielsweise Johannes Althusius. (de)
- Ramism was a collection of theories on rhetoric, logic, and pedagogy based on the teachings of Petrus Ramus, a French academic, philosopher, and Huguenot convert, who was murdered during the St. Bartholomew's Day massacre in August 1572. According to British historian Jonathan Israel: "[Ramism], despite its crudity, enjoyed vast popularity in late sixteenth-century Europe, and at the outset of the seventeenth, providing as it did a method of systematizing all branches of knowledge, emphasizing the relevance of theory to practical applications [...]" (en)
- 라뮈즘(Ramism)은 수사학, 논리학, 교육학등에 관한 이론들의 집합이다. 피에르 드 라뮈에 의해 발명되었고, 이 영향은 청교도들에게 많은 영향을 끼쳤다. 라뮈는 현실과 경험을 항상 고려하여 적용을 하려는 관점으로 논리를 발전시켜나가는 라뮈즘을 탄생시켰다. 그는 학문을 대중화하여 보다 간단하고 평이하게 이해하기 쉽도록 만드는 것에 집중하였다. 이런 그의 가르침이 청교도인 윌리암 퍼킨스와 윌리엄 에임스에게 많은 영향을 미쳤다. 라뮈에게 논리는 지식의 시작이었다. 논리학자들은 학문의 모든 비밀을 여는 열쇠를 갖고 있다고 생각하였다. 그는 논거를 만들고, 그것을 지적인 문장으로 분류하였다. 발명과 판단은 라뮈즘의 두가지 핵심되는 요소이다. 효율적인 가르침을 위하여 판단의 다양한 면들에 대해 변증법을 사용하였다. 각각의 용어들을 심도 있게 관찰하고, 그것을 두개로 쪼개어 나누고, 다시 조심스럽게 정의를 내린 뒤에, 일반법칙에서 특수한 법칙으로 움직이며 자연적으로 조직을 해 나가는 방식이다. 라뮈가 일을 마칠 경우, 모든 어려운 문제들도 잘 해결되었으며, 기독교의 주석은 바로 논리적 방법에 의하여 이루어진다고 생각하였다. 그는 신학을 교리와 적용으로 나누고, 교리를 먼저, 믿음과 믿음의 행동으로 나누었다. 믿음의 행동에 대하여는 율법과 기도, 성례로 나뉘었다. (ko)
- Ramism, uppkallad efter Pierre de la Ramée (Petrus Ramus, 1515–1572), var en intellektuell strömning som genomsyrade den protestaniska världen, däribland den svenska humanismen, och som stod i motsättning till skolastiken och aristotelismen. Den hade många beröringspunkter med cartesianismen. Ramismen kan sägas ha grundats när Pierre de la Ramée hävdade att "allt Aristoteles har sagt är falskt" vid Collège de France där han var professor under mitten av 1500-talet. Syftet med detta påstående var att bekämpa auktoriteternas makt över kunskapen, för att i stället släppa vetenskapen fri och låta forskare med sitt förnuft studera världen förutsättningslöst. Auktoriteterna i fråga var dels antikens vetenskapsmän, dels den katolska kyrkan. Pierre de la Ramées vetenskapliga bidrag hänförs till filosofin, grammatiken och pedagogiken. Hans grundsyn var baserad på "det naturliga tänkandet" som han definierade som deduktivitet, och han förkastade induktion och empiri som metoder, men klarade sig inte själv utan vare sig induktion eller Aristoteles. Syftet var pedagogiskt och praktiskt inriktat; hans dialektiska arbeten lärde ut hur en framställning i retoriskt avseende blir övertygande. Ramismen såg sålunda retoriken som överordnad innehållet: för statsvetenskapens del, formulerad av Johan Skytte, var den avgörande för ett lands ledning. En ledare måste vinna människors hjärtan, och endast vältalighet kunde tysta motstånd. Vältaligheten kunde enligt ramisterna inte grundas på erfarenhet i sakfrågan, utan på den skolade, logiska förmågan. Sin kunskapssyn delade Ramée med spanjoren Juan Luis Vives, som vann anhängare i England och Nederländerna men förblev tämligen obekant i Sverige. Ramismen var metodologiskt nydanande: kunskap och fakta började struktureras på ett mer systematiskt sätt vilket förändrade kunskapskulturen i norra Europa. Det har hävdats att ramisterna var föregångare till moderna encyklopediers sätt att redovisa kunskap, vilket härrör från Ramées arbeten i logik. Ramée utgav även latinska och franska grammatikböcker, av vilka den franska Gramere anses vara det första egentliga grammatikan på detta språk. Den användes som lärobok i bland annat Sverige; före humanismen förekom inte folkspråk i utbildningen utan bara latin och i viss mån grekiska. Detta intresse var ett arv från Dante och Francesco Petrarca som skrivit vers på sitt folkspråk italienska. Grammatikorna hade två konsekvenser: Dels började kunskapen värderas efter dess praktiska funktion och sattes i relation till individens intellektuella förmåga (detta till skillnad från skolastiken som företrätt en mera idealistisk kunskapssyn och auktoritär pedagogik grundad på tradition och personliga erfarenheter) och dels trängde olika folkspråk så småningom undan latinet som det akademiska och litterära språket. Bland ramismens anhängare finns Kaspar Olevianus, , Johannes Althusius, och John Milton, samt centrala personer i Emden.[1] Genom påverkan från Tyskland och i synnerhet Tycho Brahe, blev ramismen den senare svenska humanismens huvudsakliga paradigm vid sidan av Luther vars humanism är omdebatterad; epokens florentinska hemvist har av religionspolitiska skäl undgått den svenska tidsandan. Detta är påfallande inom lärdomshistorien och i synnerhet för reformationen och den svenska lutherdomens utformande. När flera svenska ärkebiskopar (till exempel Laurentius Paulinus Gothus och Olaus Martini) var anhängare, så var periodvis ramismen den enda accepterade teorin vid Uppsala universitet samt genomsyrade utformandet av Uppsala mötes beslut 1593. Paulinus Gothus anklagades länge för att ha misstolkat ramismen så till vida att den tolkades som en religiös filosofi som stod emot klassicismen då den var antiaristotelisk, vilket inte var utmärkande för åskådningen. Det förekom vittgående intellektuella motsättningar med aristotelikerna, som företräddes av Laurentius Stigzelius och Johannes Rudbeckius, och ramisterna. När Skolordningen 1611 stadgades verkar dock Paulinus Gothus och Rudbeckius varit tämligen ense. I denna skolordning stadgas även att aristoteliker och ramister skulle förhålla sig respektfullt till varandra i diskussioner, detta med detaljerade beskrivningar och utförliga förhållningsregler. I viss mån påverkades svenska studenter av strömningar vid tyska universitet där flertalet skaffade sig sin utbildning, men ingen alternativ teori fick så stort genomslag som ramismen. Huruvida Johan Skytte till fullo var ramist eller inte förekommer det olika uppfattningar om, men i vissa hänseenden är influensen uppenbar. (sv)
rdf:type
rdfs:comment
- Als Ramismus bezeichnet man die kritischen Lehren des Petrus Ramus zur aristotelisch-scholastischen Logik, Dialektik und Philosophie. Ein bekannter Vertreter des Ramismus ist beispielsweise Johannes Althusius. (de)
- Ramism was a collection of theories on rhetoric, logic, and pedagogy based on the teachings of Petrus Ramus, a French academic, philosopher, and Huguenot convert, who was murdered during the St. Bartholomew's Day massacre in August 1572. According to British historian Jonathan Israel: "[Ramism], despite its crudity, enjoyed vast popularity in late sixteenth-century Europe, and at the outset of the seventeenth, providing as it did a method of systematizing all branches of knowledge, emphasizing the relevance of theory to practical applications [...]" (en)
- 라뮈즘(Ramism)은 수사학, 논리학, 교육학등에 관한 이론들의 집합이다. 피에르 드 라뮈에 의해 발명되었고, 이 영향은 청교도들에게 많은 영향을 끼쳤다. 라뮈는 현실과 경험을 항상 고려하여 적용을 하려는 관점으로 논리를 발전시켜나가는 라뮈즘을 탄생시켰다. 그는 학문을 대중화하여 보다 간단하고 평이하게 이해하기 쉽도록 만드는 것에 집중하였다. 이런 그의 가르침이 청교도인 윌리암 퍼킨스와 윌리엄 에임스에게 많은 영향을 미쳤다. (ko)
- Ramism, uppkallad efter Pierre de la Ramée (Petrus Ramus, 1515–1572), var en intellektuell strömning som genomsyrade den protestaniska världen, däribland den svenska humanismen, och som stod i motsättning till skolastiken och aristotelismen. Den hade många beröringspunkter med cartesianismen. Ramismen var metodologiskt nydanande: kunskap och fakta började struktureras på ett mer systematiskt sätt vilket förändrade kunskapskulturen i norra Europa. Det har hävdats att ramisterna var föregångare till moderna encyklopediers sätt att redovisa kunskap, vilket härrör från Ramées arbeten i logik. (sv)
rdfs:label
- Ramismus (de)
- 라뮈즘 (ko)
- Ramism (en)
- Ramism (sv)