1205-1206 (Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua) (original) (raw)

Below is the raw OCR textfrom the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now! Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1205

Lubrikator-Lucanus

1206

att han vid riksdagen 1664 dömdes till döden,
men i det följande inbördeskriget stöddes han af
ett stort parti inom adeln, och först 1666 föll
han till föga och lämnade Polen. - Två hans söner
gjorde sig äfven bemärkta: den ränkfulle, äregirige
kron-storfältherren Hieronim Augustyn L. (d. 1706)
och stormarskalken S t a n i s l a w L. (f. 1640,
d. 1702), som för sitt författarskap på teologiens,
historiens och poesiens områden blifvit kallad
"den sarmatiske Salomo". - Furst Jözef L., f. 1839,
d. 1895, var ’ sin ungdom page hos tsar Nikolaus I
och bosatte sig 1877 i Paris, där han sysslade med
skönlitterärt och historiskt författarskap. Bland
hans skrifter märkas Souvenirs d’un page du tsar
Nicolas (1869), romanen Chaste et infdme (1875),
Les grandes rivalités: Vempir e de Russie et
Vempir e d’ÅHemagne (1876) samt det värdefulla
historiska arbetet De Sébastopol å Solferino (1891).
(H. A-t. V. S-g.)

Lubrikätor (af lat. lubricäre, göra hal 1. slipp-rig),
mek., automatisk smörjningsapparat för kraftmaskiner,
å ångmaskiner inrättad så, att en sakta nedskrufvad
kolf småningom inför smörjmedlet i ångan, som meddelar
det till slidpian och cylinder.

Luc [lykk], Henry, fransk läkare, f. 1855
i Saint-Omer, studerade i Lille, Paris och
Wien öronläkekonsten och grundlade 1888 med
Euault tidskriften "Archives internationales
d’otorhino-laryngologie", där han refererat utländska
arbeten på området och meddelat en mängd egna
uppsatser och metoder. 1900 utgaf L. ett större
kliniskt arbete, Lecons sur les suppurations de
Voreille moyenne et des cavités accessoires des josses
nasales et leurs complications intracrä-niennes.

Luca, lat. Se L u c c a 2.

Lucae flötsel 1. Luc se. 1. E i c h ar d L., tysk
arkitekt, f. 1829 i Berlin, d. 1877, studerade
vid Bauakademie i Berlin och därefter för Zwirner
i Köln, blef 1862 lärare och 1872 direktör för
Berlins Bauakademie. Han intog en ledande ställning i
hufvudstadens arkitektvärld, och hans verksamhet blef
af betydelse för utvecklingen af sunda principer och
konstnärlig gedigenhet. Bland monumentala byggnader,
som L. utförde, märkas i Frankfurt a. M. Teatern
och i Berlin palais Borsig vid Yoss-strasse och
Handelsministeriets nya fasad. Från att ha gått
i Schinkels spår upptog L. renässans- och äfven
barockformer. Jfr "Eichard Lucae, zum gedächtnis"
(1877). - 2. AugustusJo-hann Konstantin L., den
föregåendes broder, tysk öronläkare, f. 1835 i Berlin,
d. 1911, blef 1866 docent och 1871 e. o. professor
vid med. fakulteten i Berlin. På hans initiativ
inrättades vid universitetet 1874 en po1’\linik
och 1881 en fast klinik för öronsjukdomar, hvars
chef han blef. Utom en mängd uppsatser i medicinska
tidskrifter offentliggjorde L. Die scJiall-leitung
durch die kopfknochen und ihre bedeutung fur die
diagnostik der ohrenkrankheiten (1870), Zur entstehung
und behandlung der subjectiven g ehörsemp findungen
(1884) och Die chronisch progressive schwer-hörigkeit
(1907). 1. G-g N. 2. R. T-dt.

Lucarjerna (sp. Lucayos, af los cayos, klipporna
1. refven). SeBahama-öarna.

Lucan [lö’kon], earl af. Se B i n g h a m, G. C.

Lucänia, forntida namn på ett landskap
i

södra Italien från floden Silarus till Laus vid
Tyrrhenska hafvet och från Metapontum till Thurii vid
Tarentinska viken, med Apulien, Sam-nium och Kampanien
till gränsland i n. och bruttiernas land (se B r u
11 i u s äger) i s. samt motsvarar nu prov. Potenza
och en del af Salerno. L. egnade sig förträffligt
till boskapsskötsel. En del, nämligen slätten vid
Tarentinska viken, var särdeles fruktbar. Invånarna
voro hufvudsakligen af samnitisk stam och synas
omkr. 400 f. Kr. ha tagit landskapet i besittning
samt anfallit de grekiska kolonierna vid kusten. De
underkastade sig Rom omkr. 272 f. Kr. R. Tdh.

Luca’nidae, zool., familj af gruppen Lamelli-cornia
bland skalbaggarna. Den utmärkes från öfriga till
samma grupp hörande familjer genom täckvingarna,
som ofvan helt och hållet dölja bakkroppen,
samt framför allt genom antennerna, som äro
"brutna", d. v. s. försedda med lång basalled, mot
hvilken de kortare yttre lederna kunna ställas i
vinkel. De yttersta lederna, som äro föga rörliga
mot hvarandra, bilda en på insidan kamtandad
antennklubba. Hannarnas mandibler äro vanligen
större än honornas. Stundom är skillnaden högst
ansenlig, såsom hos ekoxen. Larverna lefva i murkna
stubbar. Omkr. 600 arter äro-beskrifna, af hvilka 6
svenska, tillhörande lika många släkten. Vanligast
bland dessa äro Lucanus cervus (se Ekoxsläktet),
den 18-24 mm. långa, svarta Dorcus parallelopipedus
i de sydligaste landskapens löfskogar, den 10-12
mm. långa, blå eller blågröna Platycerus caraboides
i löfträds-stubbar öfver hela landet; allmän i
björkstubbar öfver hela landet är den 9-12 mm. långa,
svarta Sinodendron cylindricum, som genom cylindrisk
kroppsform afviker från de föregående och hvars
hanne är utrustad med ett bakåtböjdt horn på pannan.
G. A-z.

Lucanus, zool. Se Ekoxsläktet.

Lucänus, Marcus A n n se u s, romersk skald,
f. 39 e. Kr. i Corduba i Spanien, var brorson
till filosofen Seneca. Förmodligen på dennes
förord blef han efter studier i Rom och Aten af
Nero befordrad till statsämbete och upptagen bland
kejsarens förtrogna. Han bibehöll sig dock ej länge
i Neros gunst, vare si^ till följd af den kejserlige
dilettantens afundsjuka eller genom eget förvållande
och blef så oppositionsman. Som deltagare i Pisos
sammansvärjning blef han af kejsaren tvungen att taga
lifvet af sig år 65. L. författade flera arbeten
(mest dikter), men blott ett finnes i behåll,
nämligen det ofullbordade skaldestycket Pharsalia,
som behandlar det medborgerliga kriget emellan
Caesar och Pompejus. Det omfattar tio böcker
och innehåller krigets historia till Caesars
belägring i Alexandria. Arbetet, för-fattadt med
Livius’ verk såsom källa, eger historiskt värde
i sina enskildheter, men skalden har särskildt i
böckerna från den fjärde ställt sig på en ensidig
partiståndpunkt, i det att han låtit Pompejus gälla
som målsman för Roms frihet. Ämnet är retoriskt
behandla dt enligt tidens smak, och framställningen
är kraftig, men starkt färglagd, stundom patetisk,
och rik på beskrifningar, i hvilka det rätta måttet
ej alltid är iakttaget. Dikten, vid hvilken sista
handen ej är lagd. blef populär väl mest för sin
republikanska hållning