Om Rysslands satsning på GSM och om hur 25 årsnordiskt samarbete kommer till vägs ände. (original) (raw)

I januari 1995 öppnades det nya GSM-nätet för reguljär trafik vid en ceremoni på hotell Astoria i St Peters­burg. Fin­lands president Martti Ahti­saari, på officiellt besök i staden, ringde de tre nordiska delägarnas VD:ar. Det första ryskspråkiga samtalet gick till Nobel­stiftelsens VD Michael Sohlman i Stockholm. Sohlmans farfar Ragnar Sohlman hade varit Alfred Nobels tes­ta­mentsexekutor och fadern Rolf hade varit Sveriges ambassadör i Moskva.

Rätt snart efter detta överraskades de nordiska delägarna av att St Petersburgs telefonbolag och den interurbana centra­len hade funnit varandra och bildat det gemensamma bolaget Tele­com­invest. Detta övertog moder­bolagens aktier i North West GSM och började småningom fusionera med de lokala telebolagen i nordvästra Ryssland.

Småningom fick också Tele Finland avsluta sin NMT-verksamhet på den ryska sidan av gränsen. Från politiskt håll gavs beskedet att sådan gränsöver­skridande trafik betraktades som ett strategiskt hot mot Ryssland.

Carrierverksamhet inleds i UK

Medan detta hände i öst skedde intres­santa saker också i väst. En del kom att kretsa kring John Geary.

John Geary föddes i Robin Hoods hemtrakter utanför Nottingham i Eng­land. Sexton år gammal började han på sjöfartsläroverket i Lon­don och hann som tonåring åka jorden runt två gånger. Efter några år på IBM:s London­kontor tog han tjänst som kapten på

EU-pengar hjälper Huawei

att etablera sig

Carl-Fredrik Geust, Telecom Finlands Rysslandsspecialist, tillfrågades 1995 om han ville ta ett tremånaders vikariat i Moskva för TACIS (Technical Aid to the Commonwealth of Independent States), ett hjälpprogram som EG 1991 hade introducerat för de tidigare Sovjetrepublikerna i deras övergång till marknadsorienterade ekonomier. Geusts engagemang för TACIS förlängdes sedan till två år

Genom ett av sina uppdrag i TACIS öppnade Geust dörren för Huaweis internationella expansion. Han berättar: ”Vid foten av Ural, på den europeiska sidan, finns staden Ufa, på nittiotalet känd för en stor telekomfabrik som bland annat konkurrerade med Nokias växlar. Fabriken lydde under det sovjetiska telekomindustriministeriet. Bland annat tillverkade man på licensbasis den digitala växel MT-20 som franska Thomson (senare Alcatel) hade tagit fram. Man hade dock stora kvalitetsproblem.

Sovjets kollaps ledde till kollaps i Ufa. Fabriken hade sökt EU-stöd för att introducera modern företagsledning, för att designa produkter och för marknadsföring. Alcatel hade genom ett dotterbolag utbildat personalen. Jag besökte fabriken ett par gånger, bland annat på en product review, och kunde konstatera att Alcatel hade skött sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt. Men en klausul hade man försummat, nämligen den som innebar att man i projektet också skulle söka kunder för legotillverkning.

Detta blev en sak som jag hjälpte fabriken med. Jag kontaktade den ena efter den andra av de stora i branschen, Alcatel, Siemens, Ericsson, Nokia... Men ingen var intresserad av att lägga tillverkning i Ufa.

Ett par år senare på en telekommässa i Moskva upptäckte jag en nykomling bland utställarna, Huawei. ’Varför är ni här?’ ’Vi jobbar för Huawei Europa.’ Det visade sig att Huawei hade köpt fabriken i Ufa och inlett tillverkning där. På så sätt etablerade Huawei sig alltså utanför Kina – genom att komma till ett färdigt serverat bord som kompetensmässigt hade utvecklats och ställts i ordning med EU-pengar.”

Tunnelbanan i London kom att spela en avgörande roll i Telias satsning på verksamhet i Storbritannien genom erbjudandet att dra en egen kabel i tunnelbanenätet. Kabeln drogs från Kensington via Piccadilly Line till östra London och sedan tillbaka till Kensington genom andra tunnelbanelinjer.

privata lyxbåtar. Han träffade en svensk flicka, vilket fick honom att slå sig ner i Kristinehamn. Småningom hamnade han på ett vikariat på Telis (Televerkets industridivisions) serviceavdelning i Kristinehamn.

I slutet av 1990 blev John intervjuad för ett specialuppdrag. British Telecom hade som framgått etablerat sig i Sve­rige och inlett aggressiv konkurrens mot Televerket. Nu blev Johns uppdrag att placera den svenska flaggan på brit­tisk mark. Den 7 januari 1991 anställdes han av Swedish Telecom International, tre dagar senare sattes han på flyget till London med enkel biljett.

Arbetsinstruktion skickades till John Geary i efterhand. Den var på tre rader. Han skulle från London följa Telever­kets svenska kunder utomlands, bevaka det brittiska duopolets (British Telecom/

Mercury) utveckling och bygga ett kontaktnät i England. Arbetsgivaren hade ordnat ett rum för John hos Exportrådet i London. Det var i storleken 2 x 3 meter och omöblerat. Bostad fick John skaffa själv.

Inte mycket blev som det var tänkt.

Grundfrågan var i början om det skulle gå att sälja telefontrafik på den brittiska marknaden över British Tele­coms nät. Den första licensen som tillät detta (en så kallad ISR-licens, för International Simple Resale) fick det amerikanska företaget ACC Long-Distance efter tre års slit. Motsvarande trafik i Sverige kom att lanseras våren 1993, när abonnenterna kunde börja ringa utlandssamtal genom prefixet 007 och få räkningen för samtalet från Tele2.

1992 lämnade John Geary in ansökan om en ISR-licens till det brittiska

handels- och industridepartementet. Det blev en lång väntan. John förstod småningom att en del av problemet stavades Unisource, det samarbete mellan Televerket och KPN som hade annonserats i oktober 1991.

Även Unisource hade nämligen etablerat sig i London, och John drev sin verksamhet i samma lokaler. De brittiska myndigheterna konstaterade att Holland inte fyllde de krav på reciprocitet som konkurrenslagstiftningen förutsatte. Än värre blev det 1993 när Unisource också fick det schweiziska televerket som ägare.

John Geary såg att hans verksamhet måste separeras tydligt från Unisource. Det gav anledning att grunda Telia UK som ett helägt dotterbolag till Telia. Telia UK flyttade också ut från Unisources lokaler i Kensington till en egen adress – vilket blev på andra sidan gatan. Slut­ligen, i april 1994, beviljades ISR-licensen, den första som en ickebrittisk europeisk teleoperatör fick för att bedriva inter­nationell teletrafik i landet.

I väntan på ISR-licensen blev Johns huvudsakliga affärsidé att ta trafik från företagskunder i Londonområdet via hyrda förbindelser till en egen AXE-station och skicka samtalen vidare ut i världen via Sverige. ”Det gav tyvärr insikten att det inte var konkurrens­kraftigt att förmedla utlandstrafik via Sverige. Kostnaderna var helt enkelt för höga”, säger John Geary.

Framgångsformeln var att vända på konceptet, det vill säga att skicka telefontrafiken via USA. Detta ordna-

des inledningsvis genom ett avtal med ACC Long-Distance. Upplägget var så framgångsrikt att moderbolaget i Sverige beslöt att också ta en del av den svenska utlandstrafiken via Telia UK:s växel. Det minskade kostnaderna även på hemma­plan. Med ISR-licensen blev det sedan möjligt, från april 1995, att genom ett eget riktnummer erbjuda telefontjänster i hela Storbritannien.

”Mycket av det här var ren grossist­verksamhet. Effekten blev en snabb nedbrytning av det monopolbaserade internationella avräkningssystemet mellan världens teleoperatörer”, säger John Geary.

”Vi var först på plan i London. Tony tryckte på, trots att han i början nog inte hade någon närmare aning om vad vi skulle åstadkomma i London. I den mest optimistiska affärsplanen räknade vi med break-even efter 5–6 år. Men faktum var att vi nådde plusresultat efter tre år.”

London Underground
drar svartfiber

En viktig del av framgången föddes ur ett irriterande hinder.

”När Telia UK flyttade tvärs över gatan från Unisource, hade trafik­volymen ökat väsentligt och krävde en andra AXE i de nya lokalerna. Dess­utom ville vi dra en egen kabel mellan växlarna, för att säkra att vi hade backup i trafiken. Avståndet över gatan vara bara 150 meter, men på grund av reglerna var vi tvungna att anlita British Telecom för trafiken. Det innebar

ett stort antal förbindelser via en av BT:s lokalväxlar som låg flera kilometer bort och med en prissättning som var absurd.”

John Geary började förhandla med London Underground. Tunnel­banan passerade mellan de två fastigheterna, det borde därför vara en enkel match att installera en kabel den vägen.

”Diskussionen drog ut. Slutligen meddelade vår motpart att man beslutit dra en så kallad dark fibre längs tunnel­banan; den fiberkapaciteten skulle kunna hyras av vem som helst, alltså också våra konkurrenter. Men till vår förvåning fick vi ett specialerbjudande: man var beredd att låta Telia UK få en särskild kabel i tunnelbanan. Det gällde att vi lämnade svar inom två veckor.”

Det var ett erbjudande som det inte gick att tacka nej till. Telia UK:s kabel drogs från Kensington längs Piccadilly Line till östra sidan av London och sedan tillbaka till Kensington längs andra tunnelbanelinjer. Installations­arbetet fick utföras nattetid mellan 2 och 5, då trafiken stod stilla.

”Vi hann med tre tunnelbanestationer per natt. Tack vare kabeln kom vi väldigt nära alla de andra operatörer som nu höll på etablera sig i England och kunde erbjuda mycket konkurrenskraftiga trafikpriser”, säger John Geary.

Investeringen gick på en miljon pund. Återbetalningstiden på den in­veste­ringen visade sig bli sex månader.

Den utveckling John Geary ledde bidrog till en radikal förändring av hela marknaden. På några få år sjönk kost-

naderna som en sten. ”Vi bidrog med vår verksamhet i England till att skapa konkurrens globalt och till att priserna mot slutkunderna sjönk överallt. Det var i London allt hände. En kvarleva finns kvar från tiden före detta: folk tror fortfarande att det är dyrt att ringa utomlands.”

Unisource eller Norden?

Telia och KPN satsade som framgått båda på Unisourcespåret. KPN-VD:n Ben Verwaayen blev efterhand allt mer drivande i detta. I juni 1992 föreslog Unisourceledningen att ett dotterbolag Unisource Mobile skulle grundas.

I praktiken skulle detta vara att bryta med den nordiska samarbetstraditionen. Bo Magnusson framhöll i en skrivelse till Tony Hagström att mobiltelefoni­affärerna i hög grad hade utvecklats och fortsatte att utvecklas i växelverkan mellan de nordiska televerken. Om Unisource Mobile ändå kom till stånd, borde därför allt göras för att få de nordiska grannarna med som delägare i bolaget.

1993 utökades Unisourcegruppen som nämnts med det schweiziska televerket. Samtidigt inleddes diskussioner mellan Unisource och de finländska, norska och danska mobilcheferna. De sade sig slutligen kunna tänka sig medlemskap i Unisource Mobile, men förutsättningen var att samarbetet kunde behållas och utvecklas på basis av de principer som dittills hade varit vägledande dem emellan.

Saken kom till avgörande vid ett möte

i Oslo den 1 juni 1993. Unisources VD Viesturs Vucins presenterade tankarna bakom Unisource Mobile, affärsplanen och annat för de nordiska mobil­cheferna Aimo Koski, Kåre S. Gustad och Keld Balle-Mortensen.

Men projektet havererade oåter­kalleligt när Vucins gav sitt förslag till ägarandelar i Unisource Mobile. Sverige, Holland och Schweiz skulle genom Unisource få 55 procent och Finland, Norge och Danmark vardera 5–8 procent. ”Ni kan vara med eller inte. Unisource Mobile kommer att etableras med eller utan nordiska grannar”, var Vucins slutord.

Förslaget upplevdes som förödmju­kande och som ett svenskt diktat. Mötet beskrevs internt som ’massakern i Oslo’.

Unisourceledningen försökte under en tid få Bo Magnusson att åta sig VD-uppdraget i Unisource Mobile. Han sade slutligen ja, men lämnade efter tre månader på egen begäran uppdraget i

augusti 1993.

”Jag meddelade mina synpunkter i ett utförligt brev till STI:s VD Ingemar Wåhlström. Jag såg inga möjligheter för Unisource Mobile att utveckla lön­samma affärer. Alla ville ha Norden som partner men ingen ville ha kombi­nationen Sverige, Holland, Schweiz.”

Slut på det nordiska samarbetet

Unisource Mobile skapade alltså misstro hos de nordiska grannoperatörerna. Nästa steg var att det nordiska NMT-samarbetet bröt ihop.

I ett försök till nystart hade NMT i slutet av 1992 breddat arbetsfältet genom att omvandla sig till Executive Mobile Operators (EMO) med NMT-operatörerna i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige som med­lemmar. Dess generalsekreterare blev Hans Myhre. Aktiviteterna gällande mobiltelefoni (både NMT och GSM), personsökning, datatjänster och pro­dukt­utveckling samlades under en hatt och ett tätare samarbete etablerades på strategisk nivå.

I början av 1994 utökades EMO med NMT-operatörerna i Unisource Mobile, det vill säga Holland och Schweiz. För att koordinera aktiviteterna inrättades ett sekretariat för EMO. Men innan året var slut var samförståndet slut. Sam­man­brottet skedde på Grand Hotel Inter-Continental strax intill Paris­operan fredagen den 14 oktober. Detta började kallas ’massakern i Paris’.

Hans Myhre: ”EMO:s styrgrupp

hade samlats till möte. Den holländske ordföranden hade utarbetat ett doku­ment som beskrev hur världen var i förändring. Allianser höll på att skapas, samarbetspartners höll på att bli konkurrenter. Konklusionen var att EMO måste anpassa sig till det nya land­skapet och utnyttja sina starka sidor i det fortsatta arbetet. Rent praktiskt föreslogs att alla arbetsgrupper, bortsett från de NMT-relaterade, skulle läggas ned och bara ett VD-forum behållas.”

Efter en kort diskussion antogs för­slaget. Under den efterföljande kaffe­pausen framgick det att alla deltagare inte var klara över situationen. ”Många blev ganska förundrade då de förstod att samarbetet hade upphört”.

Hans Myhres uppdrag blev sedan att även formellt gravlägga EMO-samar­betet. Det skedde i Helsingfors den 22 november 1994. Alla aktiviteter utom NMT och ett par mindre projekt av­slutades. ”...more than 25 years epoch with a very open Nordic co-operation is now going to its grave”, enligt referatet från Helsingforsmötet.

”Dock råder inget tvivel om att sam­arbetet i undergrupperna var mycket mer produktivt än den holländske ordföranden hävdade, och säkert en av orsakerna till att den nordiska mobil­industrin och flera nordiska mobiloperatörer har blivit globalt framgångsrika”, säger Hans Myhre.