Mest om stämningar och ekonomi i Kyiv – men också om en del annat. (original) (raw)
ISTANBUL: Efter några dygn i Kyiv befinner jag mig nu på väg till Abu Dhabi för några dagar där.
Nattåget mellan Kyiv och östligaste Polen har numera blivit en vana, och de ukrainska järnvägarna sköter förbindelsen föredömligt. Det är bra standard, vänlig personal och en pålitlig förbindelse.
Det som tar tid är kontrollerna vid gränsen, men det är sådant man får leva med. Tidernaär ju sådana.
I Kyiv var det den årliga sk YES-konferensen som samlar beslutsfattare och opinionsbildare från Ukraina och en rad västliga länder för ett par dygn av olika diskussioner.
Det var den tjugonde konferensen, och jag har haft förmånen att tillhöra styrelsen för konferensen under ett decennium eller så och deltagit i den längre än så.
Att sammanfatta stämningsläget är inte alldeles enkelt.
I en mening var det betydligt bättre än för ett år sedan. Då var det uppenbart att den stort uppreklamerade ukrainska motoffensiven misslyckats, och misslyckats rejält.
Nu har de ukrainska styrkorna genom operationen vid Kursk in på ryskt territorium visat offensiv förmåga och kompetens, och det har lett till en påtaglig förbättring av stämningsläget.
Men samtidigt innebär ett krig som är inne på sitt tredje år självfallet allt större påfrestningar, och den fråga som ständigt fanns med men som inte har något svar var hur länge detta kan fortsätta.
Mycket av uppmärksamheten konfronterades som vanligt kring det militära läget vid fronterna, men vid sidan av detta ägnade jag lite speciell uppmärksamhet åt den ukrainska ekonomin.
Krig är ohyggligt dyrt – mänskligt, först och främst, materiellt, högst påtagligt, men också och icke minst finansiellt. Och historien har rika exempel på hur dryga krigskostnader leder till galopperande underskott, kollapsad valuta, skyhög inflation och därmed också ett sönderfallande samhälle.
Men allt detta har Ukraina kunnat undvika genom en kombination av skickligt förd politik och det västliga finansiella stödet.
När kriget kom mer än fördubblades de offentliga utgifterna samtidigt som ekonomin i dess helhet minskade med ca en tredjedel. Och utgifterna har fortsatt på denna höga nivå – kriget har en direkt kostnad i budgeten på ca 1,5 miljarder kronor om dagen – samtidigt som ekonomin inte har kunnat återhämta sig mer än i rätt begränsad utsträckning.
Det var gapande hål som snabbt uppstod i finanserna.
Arbetet med att sköta de offentliga finanserna har mot denna bakgrund förvisso varit krävande. Ukraina lever därtill fortfarande med arvet efter sovjetiskt fiffel och efter-sovjetisk korruption, och fortfarande finns det en betydande skuggekonomi som steg för steg måste föras in i den reguljära ekonomin och dess beskattning.
Men är ett imponerande arbete man gör – riksbank och regering i förening. Man har också fått gott betyg av de olika granskningar IMF gjort som en del av sina stödprogram.
Ett resultat av allt detta är att de offentliga inkomsterna ökar avsevärt. Detta är en absolut nödvändighet eftersom det västliga finansiella stödet inte får användas för att finansiera krigets direkt kostnader, utan dessa måste bäras helt av de egna intäkterna.
Indirekt hjälper stödet självfallet till eftersom det gör det möjligt att klara alla andra offentliga åtaganden. Och dessa är krävande i ett samhälle med många som tvingats att lämna sina hem och många skadade som kräver omfattande vård.
När nu budgeten görs upp för nästa år behövs ett västligt finansiellt stöd strax över 300 miljarder kronor för att denna ekvation skall gå ihop, och av detta har man hitintills säkrat ungefär hälften. Avgörande blir att EU och USA lyckas att lösa ut återstående legala knutar kring de 500 miljarder dollar som kommer indirekt från de frusna ryska tillgångarna.
Det borde – hörde vi från de som borde veta – kunna klaras av innan årsskiftet.
Summorna är stora, men ändå påfallande små. Ser man på stödet från EU ligger det obetydligt över 0,2% av BNP, med åtskilliga länder lägre och Sverige en hygglig bit över. Vi kan för vår del jämföra detta med försvarsutgifter på 2,3% och bistånd på 0,8% av BNP – och med offentliga utgifter i dess helhet kring 50% av BNP.
Stödet till Ukraina är i detta avseende småpengar. Men de är avgörande för att Ukraina skall kunna fortsätta sin försvarskamp för sin frihet – och för hela Europas säkerhet. Vi investera i vår egen säkerhet.
Men mycket av diskussionerna i Kyiv handlade självklart om det rent militära stödet. Det behövs ammunition och olika typer av luftförsvarssystem, och därtill kommer att Ukraina nu vill ha möjlighet att använda västliga vapen med lång räckvidd även mot mål inne i Ryssland.
Främst handlar det nog om att attackera de flygbaser från vilka attackerna mot bl a den ukrainska energiförsörjningen utgår, men frågan är påtagligt känslig i Washington och London.
Ryssland pratar mörkt om olika motåtgärder som skulle bli aktuella, men frågan är om man egentligen har så mycket att ta till längre. Å den andra sidan har man redan flyttat bort flygplan till baser på sådant avstånd att de blir svårare att nå.
Men diskussionen kommer att fortsätta. Presidenterna Biden och Zelensky kommer att träffas i New York veckan efter den kommande, och då kommer mycket att handla om det fortsatta främst militära stödet till Ukraina.
Ett ökat stöd ökar pressen på Ryssland – och ökar förutsättningarna för fred. Det kommer Biden att få höra.
Om man jämför med det energibehov som Ukraina hade som mest under förra vintern har de ryska attackerna slagit ut ca hälften av den produktion som skulle behövas.
Men nu byggs en mer decentraliserad försörjning upp, importen från EU ökar och det fanns en viss tillförsikt om att man borde klara den kommande vintern – under förutsättning dock att inte mer av kraftproduktion slås ut av ryska anfall.
Ukraina kämpar med det långa krigets utmaningar – men det gör självfallet Ryssland också. Och de är i tilltagande.
Man har allt svårare att rekrytera soldater, och tvingas nu betala allt högre summor för att få fram de som kan ersätta de höga förlusterna längs fronterna. Förlusterna i döda och svårt skadade beräknas ligga på mer än tusen personer om dagen.
Därtill kommer att man har problem med att få fram tillräckligt med ammunition, och är nu högst påtagligt beroende av fortsatta leveranser från Nordkorea.
I Kyiv hörde jag hur man noterat hur varje gång det anlänt en nordkoreansk leverans av ammunition – man håller koll på tågen – dröjer det inte länge innan den ryska beskjutningen ökar för att sedan avta igen.
Och detta är ett tydligt svaghetstecken. Den ryska krigsindustrin är inte så imponerande som den ibland framställs. Och svagheterna för den håller dessutom på att tillta.
Åtskilligt annat under den gångna veckan skulle också förtjäna en längre kommentar, inte minst Mario Draghis rapport om hur man kan få bättre fart på den europeiska ekonomin.
Han visar hur EU halkar efter USA i produktivitet under de senaste decennierna, och visar dessutom hur detta så gott som helt kan förklaras av att USA ligger påtagligt före i den digitala revolutionen.
Här finns ett innovationsunderskott i de europeiska ekonomierna som är plågsamt, och där det dessutom med AI-utvecklingen enligt min mening finns en uppenbar risk för att detta kommer att ytterligare öka.
Den grundläggande analysen i rapporten är läsvärd, men när det kommer till förslag är det inte uppenbart att alla är inriktade främst på att öka innovationstakten och produktiviteten i de europeiska ekonomierna.
Vi får se hur rapporten och dess slutsatser kommer att tas emot. Tanken är att EU-toppmötet i december skall ta fram ett program för ökad konkurrenskraft.
Draghi kom med sin rapport, men däremot lyckades inte Ursula von der Leyen få ihop sina tankar om hur den nya kommissionen skall sättas samman, utan den presentationen fick skjutas upp.
Nu lär det bli på tisdag som besked lämnas på denna punkt, och i och med denna försening kommer ju också Europaparlamentet förhör med de olika påtänkta kommissionärerna att försenas liksom den tidpunkt när den nya kommissionen kan börja arbete.
Det är nu t o m möjligt att det drar in i december.
Den gångna veckan såg ju också den viktiga debatten mellan Kamala Harris och Donald Trump.
Det var knappast någon tvekan om vem som avgick med segern ur denna, men än så länge visar opinionsundersökningarna fortfarande på ett påfallande dött lopp mellan dem.
Och någon ytterligare TV-debatt är det ytterligt osannolikt att Trump kommer att acceptera.
Nu randas den nya veckan.
I Stockholm inleds den med ett gemensamt sammanträde med de svenska och finska regeringarna.
Ett första sådant hade vi i Tammerfors i Finland 2009 i samband med det vi då kallade märkesåret – det var 200 år sedan vi efter sexhundra år upphörde att vara ett och samma land.
Nu blir det fortsättning och ny start på samarbetet. Utmärkt så.
Och i Sverige blev det ju under veckan också ny besättning på utrikesdepartementet. Jag tror att det kommer att bli mycket bra.
Själv landar jag om ett antal timmar i Abu Dhabi för några dygn av diskussioner och överläggningar där. Det kommer till betydande del, men inte enbart, att handla om den komplicerade situationen i hela denna region.
Den kommande helgen är det val i den tyska delstaten Brandenburg och hur det kommer att påverka den redan tyngda atmosfären i den tyska politikern kommer jag nog att känna av när jag strax därefter har ärenden också till Berlin.
Men nu är det Abu Dhabi som gäller.
This entry was posted on söndag, 15 september, 2024 at 14:54 and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.