Volleyboll, gympapass och karaktärsarbete - Nyheter från Norrbottensteatern - Norrbottensteatern (original) (raw)
28 november 2024
Med djupdykningar i texten, ensemblens favoritlåtar och repetitioner som alltid startar med volleyboll, har karaktärerna i Onkel Vanja mejslats fram. – Det är faktiskt jävligt kul. Det är en bra start på dagen och man får ha lite kul ihop också, säger Jonas Hellman Driessen.
Han spelar huvudrollen som Onkel Vanja i Tjechovs tidlösa drama med samma namn, som just nu spelas på Norrbottensteaterns stora scen. Rollen som hans systerdotter Sonja spelas av Maria Pontén. Hon beskriver sin rollkaraktär som hårt arbetande, bortglömd av sin pappa och fruktansvärt (olyckligt) förälskad i doktor Astrov.
När intervjun görs är de båda mitt uppe i repetitions- och rollarbetet. I scenanvisningarna ger texten mycket detaljer om tiden när pjäsen skrevs, men sådana tidsmarkörer har regissör Stefan Metz städat undan, vilket öppnat upp för nya rolltolkningsmöjligheter.
– Jag har mycket mer möjligheter med Sonjas repliker än om det hade varit kvar, säger Maria och ger en bild av Sonja som den i hushållet som vågar säga ifrån – förutom när det gäller till Astrov.
– Och så har hon några fantastiska monologer som kan betyda många olika saker, beroende på hur man gestaltar dem. Slutet på Onkel Vanja, ”vi ska få vila ut”-texten, kan vi första anblick se ut som ett försök till tröst. Om vi fogar oss i att livet blev som det blev så får vi vila ut i livet efter detta. Men jag ser fram emot att gräva i om den kan betyda andra saker. Är det ett lycklig slut? Eller ett sorgligt? Hoppfullt? Eller hopplöst? I bästa fall tycker publiken olika när föreställningen är slut.
För Jonas är Vanja en man som är mitt uppe i en livskris.
– Han är en person som upplever sig ha offrat saker i sitt liv för andra, för att det har varit rätt. Men nu, när han känner att tiden rinner ifrån honom står han tomhänt och sviken. Och så vevar han vilt omkring sig för att hitta tröst eller någon att skylla på.
Även Onkel Vanja är olyckligt kär, vansinnigt förälskad i Jelena, som är gift med professor Serebrjakov.
– Och det stora projektet är att hata denna professor som han tycker har försmått honom. Han är en människa som har tappat bäringen. Han är vilse och krisande.
Maria beskriver de båda karaktärerna som ”ett fint, destruktivt team”, som tidigare jobbat tillsammans på gården. Nu är det mest Sonja som jobbar och Onkel Vanja förmår inte ta hand om sin systerdotter.
**Men det är inte bara Sonja och Vanja som är olyckligt kära. Astrov trånar efter Jelena, som i sin tur dras till Astrov. Den olyckliga kärleken går som en röd tråd genom föreställningen, och tidigt i repetitionsarbetet fick ensemblen i uppdrag att välja ut två av sina favoriter bland svenska kärlekslåtar. Kanske skulle de sedan vara med i föreställningen, kanske inte.
– Det är roligt med Stefans projekt. Antingen kommer det med eller så blir det något som man kan ta med sig, säger Maria.
– Han stack ju Fly Me to the Moon under näsan på oss också. Han ville att vi alla skulle översätta varsin version, säger Jonas, och beskriver Stefans arbetsmetod som att ”han har sitt eget sätt att jobba.”
– Av dem jag arbetat med under mina yrkesår, sticker Stefan ut.
Ofta börjar repetitionerna med något helt annat än teater, till exempel gympapass eller volleyboll.
– Det är faktiskt jävligt kul. Det är en bra start på dagen och man får ha lite kul ihop också, säger Jonas.
– Det är roligt att dyka ner i någon annans metod, säger Maria.
– Han får fram resultat av oss utan att man riktigt märker det själv, säger Jonas och ger exempel på hur det kan se ut i en mer konventionell rep-situation, där man pratar igenom hur man tar sig an en scen, vad skådespelarna vill och var konflikten i scenen finns.
– Det pratar han inte något särskilt om. Utan det är texten, och sedan ger han en förutsättning som man själv aldrig tänkt på. Det kan vara att han tycker att vi ska hålla avstånd. Jag har fått, ”jag vill att du bara går i raka linjer” och man bara, okej, då testar jag det. Sedan finns det något i det där, och plötsligt har det hänt någonting.
– Han lyckas få mig att sänka axlarna. Då hamnar man inte i den här inre monologen i huvudet – hur ska jag prestera det här? Jag bara gör och det är oftast mycket bättre. Men trots all volleyboll så stimulerar han oss intellektuellt också, säger Maria.
Text: Andrea Thür
Foto: Josefin Wiklund & Magnus Stenberg
För dig som vill veta mer: intervju med regissör & scenograf