Wikipedia, den fria encyklopedin (original) (raw)
Utmärkt artikel
Tibetansk buddhism är en inriktning inom buddhismen som har förankring inom alla de tre buddhistiska huvudinriktningarna hinayana, mahayana och vajrayana. Inriktningen har liksom all övrig buddhism sina rötter i Indien – även vajrayana har sina rötter där – men inriktningen i sig etablerades i Tibet omkring år 650.
Tibetansk buddhism har i sin tur fyra huvudinriktningar: nyingma, kagyu, gelug och sakya. Det finns en femte inriktning som kallas jonang, men den har mycket få utövare och anses vara kontroversiell. Nyingma är den tidigast etablerade, medan de övriga tillkom på 900-talet under den tidrymd som brukar kallas "den nya översättningsperioden". Inriktningarna är i grunden relativt lika. Det finns skillnader i vilka tantriska tekniker som används och hur dessa kategoriseras, vilka ätter av lärare de följer, och så vidare. Gelug är i dag den vanligaste tibetanska buddhistiska inriktningen.
Tibetanska buddhister anser att tantriska utövningsformer (vajrayana) är det snabbaste sättet att nå buddhaskap, men också att det är farligt för den som inte är tillräckligt väl förberedd. Av den anledningen är tantra hemligt för utomstående, och för att få behörighet krävs omfattande förberedelser och slutligen tantriska initieringsriter under ledning av kvalificerade lärare, så kallade lamor. ► Läs mer
Senast visade utmärkta artiklar: Diskoteksbranden i Göteborg – August Strindberg – Biografer i Stockholm
Visste du att …
- ... surrogatpartner funnits sedan tidigt 1970-tal, som terapeutisk verksamhet i utkanten av sexbranschen?
- ... Somerville College (se bild) var det första i Oxford utan religiös anknytning?
- ... gifta kvinnor i antikens Sparta inte stod under sin makes förmyndarskap?
- ... Wes Streeting var Storbritanniens hälsominister innan han avgick den 14 maj 2026?
- ... Kristi himmelsfärdsdagen alltid infaller på en torsdag, 40 dagar efter Påskdagen och 10 dagar före Pingstdagen?
Dagens datum
Dagens skandinaviska artikel
«Nederlandske Ordsprog» (Nederlandse Spreekwoorden) er et oliemaleri fra 1559 af Pieter Bruegel den Ældre, som viser en mængde scener, hvor mennesker, men også dyr og genstande illustrerer en lang række hollandske ordsprog og talemåder. Der kan identificeres hele 80 af slagsen.
Et gennemgående tema i maleriet er menneskelivets absurditet og menneskenes ondskab og tåbelighed. Originaltitlen Den blå Kappe eller Verdens Dårskab viser, at Bruegels hensigt med maleriet ikke blot var at illustrere ordsprog, men også menneskelige tåbeligheder. Mange af personerne på billedet har udtryksløse ansigter, noget som Bruegel brugte, når han skulle afbilde fjolser.
Sønnen, Pieter Brueghel den Yngre, specialiserede sig i at lave kopier af sin fars billede, og fra hans hånd kendes mindst 16 kopier af «Nederlandske Ordsprog». Disse malerier viser ikke altid de samme ordsprog, foruden at der også er andre mindre forskelle. Berlin-versionen fra 1559 anses som den bedste af versionerne. ► Læs mere
Wikipedias systerprojekt
Wikipedia på andra språk