skaft - Wiktionary (original) (raw)
Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.
| Böjningar av skaft | Singular | Plural | ||
|---|---|---|---|---|
| neutrum | Obestämd | Bestämd | Obestämd | Bestämd |
| Nominativ | skaft | skaftet | skaft | skaften |
| Genitiv | skafts | skaftets | skafts | skaftens |
skaft
- uttal: skaft
- avlång del av ett föremål; ofta för att hålla i (handtag)
Skaftet på kniven höll nästan på att trilla av.
Synonymer: handtag, stake, stam, stjälk, stång
Sammansättningar: grimskaft, hammarskaft, klubbskaft, knivskaft, krattskaft, kvastskaft, kängskaft, lieskaft, mejselskaft, moppskaft, pennskaft, penselskaft, pipskaft, pjäxskaft, räfsskaft, skaftkäpp, skedskaft, skoskaft, skyffelskaft, slevskaft, släggskaft, sockskaft, spjutskaft, strumpskaft, stövelskaft, träskaft, yxskaft
Besläktade ord: högskaftad, kortskaftad, långskaftad, oskaftad, skafta, skaftning
Fraser: ha huvudet på skaft - (textilier) reglage i vävstol vars antal (2, 3, 4) avgör möjligheten att väva mönster
Sammansättningar: fyrskaft, fyrskaftsväv, treskaft, tuskaft, tuskaftsväv, tvåskaft, tvåskaftsväv
Etymologi: Belagt i språket sedan 1300-talet.[1] Av fornsvenska skaft, skapt, av fornnordiska skapt, av urgermanska *skaftaz, av en urindoeuropeiska *skap- (”verktyg, redskap”). Kognat med fornengelska sceaft (engelska shaft), fornhögtyska skaft (tyska Schaft), nederländksa schaft, klassiska grekiskans σκεπάρνιον (skeparnion), "pir".
Se även tesaurus: Stöd, Vidhängning
avlång del
- bokmål: skaft (no) n
- engelska: shaft (en), stem (en), handle (en)
- finska: varsi (fi), kahva (fi)
- italienska: manico (it)
- spanska: astil (es) m
- turkiska: sap (tr)
- tyska: Stiel (de) m, Schaft (de) m
reglage i vävstol