Vår allas Janne Hallqvist har lämnat oss - Biskops Arnö (original) (raw)

Foto Håkan Tegnestål

Vår allas Janne har lämnat oss. Unika Janne, som så tydligt var en del av Biskops Arnö och på något sätt alltid kommer att vara det.

Han vandrade runt med långsamma steg, med slokhatten som skydd för solen, på väg till örtagården eller till stallet där kursen Naturens Medicin har sin lokal. Det såg lugnt, stillsamt och rogivande ut, som hade han all tid i världen. Han stannade till en stund, tittade sig omkring, kom någon förbi hade han alltid tid att prata. Var man själv rastlös i stunden kunde det där lugnet vara stressande, var man mer i balans kunde man landa i att ”ja, det finns all tid i världen”. Om man ska beskriva Janne så finns det en hel uppsjö av ord att stapla på varandra; originell, underfundig, klurig, intellektuellt fritänkande, smart, egensinnig, rolig… Och dessa ord kommer ändå inte att omfamna och ge en rättvisande beskrivning av honom. Jag har aldrig förr träffat en person som Janne, så vänlig, omfamnande, smart och klipskt, och med det största av hjärtan.

För Janne var inte arbetet på Biskops Arnö och Naturens Medicin ett jobb, det var hans liv. Vid ett av de sista samtalen vi hade sa Janne ”när jag fick det här jobbet 1984 var det mitt drömjobb, här har jag kunnat utvecklas och förverkliga allt jag velat, det är inget jobb det är mitt liv.”

Janne är Naturens Medicin, den kurs han startade i början av 00-talet. Hans breda kunskap i västerländsk, kinesisk och ayurvedisk örtmedicin är omtalad och många är de som fått ta del av hans kunskap och visdom. Han bottnade i den kunskapen samtidigt som han var noga med det vetenskapliga perspektivet.

De sista åren cyklade han omkring på sin eldrivna trehjuliga cykel. Inte sällan med paket därbak. Han hade det svårt med andningen på grund av en lungsjukdom och cykeln hjälpte honom. Paketet där bak innehöll säkert något nytt spännande han hittat, kanske någon ört eller utrustning för att förädla örterna.

Janne somnade in påskdagens morgon efter en tids sjukdom. Bara några dagar tidigare besökte jag honom sjukhuset och trots att han hade det jobbigt så var han full av lust och intellektuell energi. Han ville ha hjälp med datorn så att han skulle kunna hålla kontakt med alla, han ville ha koll på telefonen och när vi av någon anledning kom att prata om hans trasiga bil på parkeringen sa han ”det får bli ett senare bekymmer”.

Det har inte gått så många dagar sedan vi fick det tragiska meddelandet men han saknas redan. Aldrig glömd, alltid saknad.

Mats Lundborg
Rektor