”Ska vi hjälpa vår spelberoende son att betala av sina skulder?” (original) (raw)

En utskrift från Dagens Nyheter, 2024-09-19 14:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2014/06/09/ska-vi-hjalpa-var-spelberoende-son-att-betala-av-sina-skulder/

Få ut mer av DN som inloggad

Du vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.

Fråga: Min son, 22 år, står inför en omedelbar risk att hamna hos Kronofogden på grund av obetalda räkningar. Jag som förälder slits mellan vilja att rädda honom genom att betala och att låta honom ta konsekvenserna fullt ut. Vi har betalat hans skulder två gånger tidigare för att rädda honom.

Vår son har ett spelberoende vilket fått honom att hamna i dessa skulder. Han har lovat att sluta förr, men nu är det annorlunda. Han har anmält sig till terapi, avbrutit sina studier och skrivit in sig vid arbetsförmedlingen och har som högsta önskan att få ett arbete för att betala sina skulder. Även om han lyckas med det har han under tre år kvar betalningsanmärkning hos Kronofogden. Betalningsanmärkningen kan alltså under tre år hindra honom när det gäller bostad och jobb.

Vi kan enkelt rädda honom genom att betala men vi tvekar inför vad som kan vara en björntjänst. Gör vi rätt att inte betala mot bakgrund av målet att han ska komma ur sina problem och leva ett vuxet liv? Eller bör vi ingripa och betala en tredje gång nu när han anmält sig till terapi och arbete? Valet är svårt. Tacksam för råd.

Det tuffa valet

Svar: Hej! Tack för ditt brev. Ni står verkligen inför ett svårt val. När ska man låta sina barn ta en smäll för att lära sig? Var går gränsen? När blir konsekvenserna för drabbande? Jag kommer att börja med dessa frågor, men också diskutera andra saker som kan vara viktiga att tänka på när man ska hjälpa en anhörig som är spelberoende.

Det generella rådet till anhöriga är att aldrig betala skulder. Det riskerar att bli en björntjänst, precis som du skriver. Det korta svaret är alltså att ni ska låta sonen ta smällen själv. Men du undrar om just detta tillfälle kan vara ett undantag från regeln, eftersom sonen verkar ha inlett en positiv förändring. Kanske är det så, men närstående ser ofta varje enskilt tillfälle som undantag och kan först i backspegeln konstatera att de skulle ha dragit i bromsen långt tidigare. Det brukar kallas för medberoende, vilket innebär att man anpassar sig mer än man borde efter en person med missbruk. Vid sidan av att ge pengar eller betala skulder kan det exempelvis handla om att försaka egna behov, undvika att ställa krav, eller att ljuga och täcka upp inför omgivningen. Dessa anpassningar löser akuta problem, men bidrar samtidigt till fortsatt missbruk.

Jag vet inte om ni känner igen er i beskrivningen av medberoende, men för många i er situation är det relevant. En förklaring till att närstående blir medberoende är just konflikten mellan konsekvenser på kort och lång sikt. Även om man vet att den som missbrukar måste ta eget ansvar för sina handlingar, är det ofta för jobbigt att i stunden låta den närstående ta smällen och falla. En annan förklaring är att man bedömer riskerna känslomässigt snarare än rationellt, vilket för övrigt också kännetecknar spelberoende i sig. Precis som spelmissbrukaren tror på vinst varje gång så kan den medberoende hoppas på att varje återfall var det sista. Givetvis ska man inte ge upp hoppet om bättring, men för att kunna hjälpa på rätt sätt måste man göra en rationell bedömning av risker och konsekvenser. Jag ska ge ett exempel på hur en sådan bedömning kan se ut i ert fall.

Vad händer om sonen får ta smällen själv? Till att börja med får han en skuld hos kronofogden och en betalningsanmärkning. Sedan kanske ni befarar att han kan tappa sugen till terapi och jobb. Samtidigt kan det lika gärna vara tvärtom, vilket jag återkommer till senare. Om det är just en betalningsanmärkning ni vill undvika bör man fundera på om det verkligen är en så katastrofal konsekvens. Framför allt utgör inte betalningsanmärkningar något hinder för att gå i terapi och i allmänhet inte heller för att få jobb, även om vissa arbetsgivare kan undersöka sådant. Betalningsanmärkningar innebär förvisso svårigheter att låna pengar och att hyra lägenheter, men det går att lösa om ni ställer upp som borgensmän. En förutsättning är förstås att ni i så fall begär att få insyn i betalningar, vilket ändå kan vara nödvändigt eftersom ­sonen inte kan ta ansvar för sin ekonomi så länge han är fast i spelberoende. Anmärkningen försvinner i regel efter tre år, vilket kanske är en lagom lång period för att bygga upp ett liv utan spelande.

Vad kan hända om ni tvärtom betalar skulderna? Den mest uppenbara negativa konsekvensen av det är att sonen berövas möjligheten att verkligen förstå allvaret i problemen. I det nuvarande akuta läget är han kanske ytterst motiverad till jobb och terapi, men om pressen lättar behöver det inte längre kännas lika angeläget. Man vet att personer med missbruksproblem ofta pendlar i insikt om sina problem och därmed motivation till förändring. För många är motivationen som störst när de befinner sig på botten. Risken för fortsatt spelande ökar förstås om sonen inte förstår allvaret. Om han slipper skulderna ökar dessutom de ekonomiska möjligheterna att spela. Ni kanske tänker att ni vill ge honom en sista chans, men det finns en baksida med det. Generellt tenderar spelmissbruk att accelerera över tid med allt större risker och insatser, vilket gör att sonen nästa gång kanske har en tyngre skuldbörda att hantera. Dessutom riskerar er relation att försämras om han missbrukar ert förtroende en gång till. Ni ger säkert aldrig upp, men upprepade svek tär på relationen och därmed era möjligheter att ge stöd på ett bra sätt.

I mitt exempel ovan utgår jag ifrån att ni överdriver de negativa konsekvenserna av att sonen hamnar hos kronofogden, medan ni förminskar riskerna med att betala hans skulder. Det kanske inte alls är så i ert fall, men jag ville bara illustrera hur det kan vara för många föräldrar i er situation. Generellt har också skuldsättning mindre betydelse än man kan tro för att lyckas bryta ett spelberoende. I en studie med över 4 000 spelberoende personer visade man att chansen att bli fri från missbruket efter terapi bara påverkades minimalt av hur stor skuld deltagarna hade. Däremot fördubblades nästan chansen att lyckas om närstående aktivt medverkade i behandlingen, vilket bland annat handlar om att bryta medberoende.

Jag vet för lite om er situation för att kunna ge ett rakt svar på frågan om ni ska betala skulderna denna gång, men min bästa gissning är att ni bör låta bli. Lägg i stället allt krut på att er son ska påbörja en behandling. Generellt har man sett att behandlingar som utformats för att hjälpa personer med alkohol- eller drogmissbruk också fungerar bra för personer med spelmissbruk. Det är inte så konstigt eftersom man på senare år har funnit allt större likheter mellan olika former av missbruk. ­Ungefär samma drivkrafter och processer verkar vara inblandade oavsett om det handlar om alkohol, droger eller spel. Det finns mest forskningsstöd för behandlingar som bygger på kognitiv beteendeterapi, i synnerhet sådana som involverar personens sociala sammanhang.

Om er son börjar i behandling ­hoppas jag att också ni föräldrar kan få mer vägledning, exempelvis i hur ni kan hjälpa honom att sanera ekonomin. Fråga hur ni kan använda ert uppenbara engagemang för att stödja honom utan att understödja missbruket. Om ni kan jobba tillsammans i behandlingen finns det som sagt anledning att vara optimistisk.

Martin

Gå till www.forster.se/referenser140609 för referenser till forskning

Har du en fråga till våra experter? Ställ den här.