GÖRAN ROSENBERG: Israel måste välja – fred eller självmord (original) (raw)

ESSÄ. För många år sedan nu (1996) skrev jag en bok med titeln ”Det förlorade landet”. Jag ville där utforska och förstå de idéer och krafter som hade skapat staten Israel. Jag ville också berätta en personlig historia om staten Israels roll i mitt eget liv. Under några tidiga tonår i början av 1960-talet levde jag i Israel, rotade mig i Israel, slukade dess drömmar och löften, och när jag efter dryga två år, 15 år gammal, återvände med min mor och syster till Sverige, var jag fast besluten att snarast möjligt återta min pionjärplats i det israeliska statsbygget.

Vad som sedan hände är en lång historia, som det brukar heta. Det är också en bitvis smärtsam historia om svåra omprövningar, brustna illusioner och ett djupnande främlingskap inför det land som jag nyss hade sett som mitt. I boken skrev jag: ”Tätt, tätt under det land som jag en gång hade rotat mig i och älskat, låg ett land fyllt av våld, oförrätter och hat. Och däremellan ett växande lager av lögner, historieförfalskningar och nedplöjda husgrunder.”

Det land som hade gått förlorat, åtminstone för mig, var dock inte staten Israel i sig, bara Israel som det hade blivit, och som var ett annat Israel än det land som jag som ung pionjär hade fostrats till att se. Eller som jag uttryckte saken i ”Det förlorade landet”: ”En gång hade jag fotvandrat kors och tvärs genom Israel utan att lägga märke till de övervuxna stengrunderna, de halvt raserade gravmonumenten som ibland stack upp i åkerkanterna, de spridda resterna av husväggar och stenmurar. Nu såg jag stenarna överallt. Och vände på varenda en av dem. Jag blev besatt av att spåra namnen på de byar som nu låg begravda under husen och stenarna och lundarna och fälten i det nya Israels kibbutzer och moshaver.”

Skakade de verkligen hand?

Likväl skrevs detta under en tid när det plötsligt verkade möjligt att föreställa sig ett annat Israel än det Israel jag hade förlorat, ett Israel byggt på fred och försoning med det folk på vars mark den nya staten till stora delar hade byggts och som den till stora delar hade fördrivit därifrån. En av de dagar som djupt etsat sig fast i mitt minne (jag minns exakt var jag befann mig och vad jag gjorde) är den 13 september 1993. Jag befann mig ombord på ett plan till Tel Aviv (för arbetet med boken) då piloten över högtalaren meddelande att Israels premiärminister Yitzhak Rabin hade skakat hand med palestiniernas ledare Yasser Arafat utanför Vita huset i Washington. Så snart vi hade landat var jag ändå tvungen att fråga någon på marken: Skakade de verkligen hand?

Handslaget varade inte länge; av fred och försoning blev fortsatt ockupation och kolonisation, och av hoppet om en ny framtid för två tätt sammantvinnade folk på en smal landremsa mellan floden och havet blev en framrullande katastrof närd av övermod, fanatism och hopplöshet. Länge kunde Israel intala sig att miljoner palestinier för all framtid skulle kunna ockuperas, undertryckas och hållas fysiskt åtskilda, och till sist på något sätt försvinna från israelernas och omvärldens ögon.

Själv såg jag det som en väg mot politiskt självmord, eftersom jag var övertygad om att en stat byggd på ockupation av ett annat folk förr eller senare skulle undergräva förutsättningarna för sin egen existens. Och att staten Israel alltmer skulle komma att likna Masada, den branta bergfästning i judeiska öknen där år 73 uppemot tusen judiska män, kvinnor och barn hade begått kollektivt självmord hellre än att ge sig åt de romerska belägrarna. Jämförelsen låg nära till hands eftersom det var i ruinerna av Masada som Israels armé på 1950-talet började samla sina nyutexaminerade elitförband för att i en högtidlig ceremoni lova att aldrig mer låta Masada falla.

Masadas nyss så ointagliga befästning har genombrutits.

Med valet av Masada som en symbol för den nya staten befästes också föreställningen om Israel som en evig befästning under evig belägring. I en kolumn för ganska exakt 20 år sedan (DN, 29/4–2004) skrev jag: ”De senaste åren har det blivit allt tydligare att den strategi som Masadas nutida ledare har slagit in på är samma strategi som för snart tvåtusen år sedan ledde till nederlag och undergång […] Israels styrande extremister [Israel leddes också då av en extrem högerregering] må planera att driva bort så många [palestinier] som möjligt och spärra in resten i muromgärdade, bantustanliknande områden, men det samhälle de därvid skapar kommer alltmer att likna en isolerad befästning i öknen, sammanhållet av rädsla, byggt på murar och styrt av fanatiker.”

Händelseutvecklingen efter den 7 oktober 2023 har om inte förr gjort det fullt möjligt att tänka sig också staten Israel som ett förlorat land. Kanske inte rent militärt, i varje fall inte ännu, men politiskt och psykologiskt är skadeverkningarna redan omfattande. Masadas nyss så ointagliga befästning har genombrutits, ett övermodigt omvärldsförakt har blivit krigsstrategi och ett messianskt verklighetsförakt har blivit nationell politik. De idéer och ideal som en gång byggde Israel och höll det samman gör det allt mindre.

I dag kan följaktligen en tidigare mångårig kolumnist i den israeliska dagstidningen Haaretz ge ut en bok med titeln ”The End of Israel”, slutet på Israel, utan att bli avfärdad som hysteriker. Möjligen som landsförrädare eller antisemit, men det är en annan sak. Bradley Burston har i sina kolumner länge varnat för att Israel är på väg mot en katastrof, under många år som ensam Kassandraröst i ett alltmer övermodigt Israel (evig ockupation, etc.), men efter den 7 oktober har rösterna blivit fler.

Så vad menas med slutet för Israel?

Burston riktar en stor del av sin vrede och förtvivlan mot Benjamin Netanyahu personligen, men i bokens urval av kolumner, alla daterade i förhållande till den 7 oktober 2023, återkommer han gång efter annan till inslaget av självbedrägeri och självdestruktion i det israeliska samhället.

Den 3 februari 2010 (”tretton år före kriget”), i samband med protesterna mot fördrivningen av de palestinska invånarna i Sheikh Jarrah, en stadsdel i östra Jerusalem, skriver han: ”Bosättarnas utpressningspolitik har förvridit Israel till en organism som inte vågar utsätta sig för de risker som krävs för att behandla sjukdomen, ockupationen, och som därför förr eller senare kommer att dödas av den.”

Och i bokens förord, skrivet efter den 7 oktober 2023: ”De här samlade kolumnerna är en studie i förlust. De skildrar nedgången och fallet av en nation som redan före det fruktansvärda krig som nu pågår kunde fråga sig om detta års självständighetsdag skulle bli dess sista.”

Så vad menas med slutet för Israel?

Först och främst, tror jag, slutet för Israel som formell rättsstat. Varningstecknen har funnits där länge; ett samhälle byggt på ockupation, kolonisation och etnisk separation kan inte förbli en rättsstat. Redan före kriget ställdes frågan på sin spets när regeringen Netanyahu ville avskaffa de sista rättsliga spärrarna mot ett maktfullkomligt majoritetsvälde i händerna på messianska bosättare och auktoritära nationalister. Bara ett radikalt makt- och mentalitetsskifte i Israel till stöd för en historisk uppgörelse med palestinierna skulle som jag ser det kunna förhindra en sådan utveckling. Till dem som säger att en historisk uppgörelse med palestinierna är omöjlig, i synnerhet efter den 7 oktober, återstår bara att peka på alternativet: Masada.

Slutet för Israel kan förvisso också bli ett allt förödande storkrig i regionen. Messianska och apokalyptiska fanatiker, judiska som kristna, hoppas rentav på ett sådant (slaget vid Armageddon etc.), och Israels omvärldsprovocerande krigföring i Gaza spelar dem tills vidare rakt i händerna.

Den mest avskräckande figuren i 'Altneuland´ är inte en arabisk terrorist utan en judisk rabbin.

Theodor Herzl (1860–1904), grundaren av sionismen, den rörelse som byggde Israel, skulle med stor säkerhet ha förskräckts över den stat Israel i dag har blivit. I den utopiska idéroman han skrev ett år före sin död, ”Altneuland”, och som nu för första gången ges ut i svensk översättning, skildras det ”nygamla” samhället i Palestina som en oas av social rättvisa, upplyst framstegsanda och mångkulturell samexistens. Den mest avskräckande figuren i ”Altneuland” är inte en arabisk terrorist utan en judisk rabbin, Dr Geyer, som i en pågående valkampanj förespråkar att Palestina ska vara förbehållet judar enbart.

I Herzls ”Altneuland” röstas rabbi Geyer ned med besked.

Så icke hans sentida efterträdare i Netanyahus Israel.

”Om ni vill, är detta ingen saga”, lyder Herzls berömda epigraf till ”Altneuland”.

Han kunde ha tillfogat att inte heller en saga alltid har ett lyckligt slut.

SAKPROSA

BRADLEY BURSTON

The End of Israel. Dispatches from a path to catastrophe

Fryman press, 390 s.

ROMAN

THEODOR HERZL

Altneuland

Översättning Per G Jonsson

Faethon, 320 s.

Göran Rosenberg är författare och medarbetare på Expressens kultursida. I höst kommer hans ”Det förlorade landet” i ny och reviderad utgåva på Albert Bonniers förlag.