kant - Wiktionary (original) (raw)

Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.

Hoppa till navigering Hoppa till sök

Se även Kant.

kant

1. yttersta eller yttre delen av en sida, yta eller område (ibland även i tidsuttryck); (gräns)linje där två plan möts med en vinkel; ibland med bibetydelse av värdelöshet (oftast i sammansättningar)
   Flaskan rullade över kanten på bordet och ner på golvet.
   Min hatt den har tre kanter.
   Spela upp bollen på kanten!
   Hon fyllde glaset upp till kanten.
   Plankorna låg kant mot kant.
   Besläktade ord: kanta, kantande, kantig, kantning, kantra, kantrande, kantring
   Sammansättningar: asfaltskant, badkarskant, bakkant, bordskant, brödkant, dikeskant, farkant, framkant, fyrkant, guldkant, högerkant, höstkant, innerkant, kajkant, kantband, kantblomma, kantboll, kanthugga, kantklippa, kantklippning, kantlinje, kantlist, kantnål, kantslipa, kantspelare, kantsten, kantställd, kantstött, kantsöm, kantväxt, nederkant, nordkant, ostkant, skogskant, stålkant, sängkant, trekant, trottoarkant, underkant, utkant, vårkant, vänsterkant, ytterkant, överkant
   Fraser: (idiom) fin i kanten, hålla sig på sin kant, komma på kant med någon, nagga något i kanten, plus i kanten, från / på / åt alla håll och kanter, på varsin kant, vara fin i kanten, vara med på en kant
   Synonymer: rand, list, fåll
   Jämför: marginal

rand

• bokmål: kant (no) m
• danska: søm (da) u
• engelska: edge (en), brim (en) (glass)
• finska: reuna (fi)
• franska: bord (fr) m
• italienska: margine (it) m, bordo (it) m, spigolo (it) m, ciglio (it) m, orlo (it) m
• nederländska: rand (nl) m
• nynorska: kant m
• polska: krawędź (pl) f, kant (pl) m, skraj (pl) m, obrzeże (pl) n
• portugisiska: borda (pt) f
• tyska: Rand (de) m, Kante (de) f, Saum (de) m

kant m

1. kant

kant m

1. kant