sinne - Wiktionary (original) (raw)

Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.

sinne

1. (fysiologi) sensorisk funktion som ett djur (eller liknande) har; funktion att uppfatta omvärlden
   Hyponymer: balanssinne, hörselsinne, känselsinne, luktsinne, smaksinne, synsinne
   Människor har fem sinnen: hörsel, syn, smak, luktsinne och känsel.
   Vissa påstår sig ha ett sjätte sinne.
2. själslig läggning, viljeliv
   Synonymer: lynne
   Sammansättningar: djupsinne, egensinne, frisinne, lättsinne, skarpsinne, storsinne, tungsinne, ursinne, vansinne

Varianter: sinn (poetiskt)

Etymologi: Belagt i språket sedan 1400-talet som fornsvenska sin, sinne, inlånat från medellågtyska sin.[1]

Besläktade ord: sinnlig, sinnrik, sinnad, frisinnad

Sammansättningar: bollsinne, lokalsinne, luktsinne, servicesinne, sinnebild, sinnelag, sinnesfrid, sinnesförnimmelse, sinnesförvirring, sinnesintryck, sinnesorgan, sinnesro, sinnessjuk, sinnessjukhus, sinnesstämning, sinnessvag, sinnestillstånd, sinnevärld

Fraser: sjätte sinne, sinne för musik, vid sina sinnes fulla bruk

sensorisk funktion

• engelska: sense (en)
• finska: aisti (fi)
• indonesiska: bakat (id)
• italienska: senso (it) m
• kroatiska: osjetilo (hr) n
• pali: citta
• polska: zmysł (pl) m
• portugisiska: sentido (pt) m
• spanska: sentido (es) m
• tyska: Sinn (de) m

sinne n

1. ilska, vrede
   Besläktade ord: sinn, sinnelag, sint

sinne

1. dit

sinne

• uttal: ˈsɪnə

1. sol
2. solsken
   Synonymer: sinneskyn

sinne n

1. ilska, vrede
   Synonymer: harm, ilske, vreide
   Besläktade ord: sinn, sinna, sinnelag

sinne

1. (reflexivt: sinne seg) reta upp sig, bli arg

2. ↑ Svensk ordbok: "sinne"