Om den spruckna fusionen mellan Telia och Telenoroch dess oförutsedda konsekvenser. (original) (raw)

Pionjärerna

Innehåll

Kapitel 17

Händelserna efter detta är mångom­skrivna. Telia Telenors styrelsemöte den 8 december slutade i kaos. Huvudskälet var oenighet om var koncernens huvud­kontor för mobiltelefoni skulle finnas. De svenska representanterna ville ha det i Kista, de norska i Fornebu. Saken avgjordes med ordförande Karks utslagsröst. De norska styrelseleda­möterna gjorde ett tillägg till protokollet där de ansåg att aktieägaravtalet inte hade följts.

Den 9 december tolkades ett intern­meddelande av Tormod Hermansen så att han inte avsåg genomföra styrelsens beslut. Jan-Åke Kark sade i ett press­meddelande att ”det är lättare att flytta den norska ledningen än hela Kista” och hänvisade till ”att sam­arbetet mellan Ericsson och Microsoft på framtids­området mobilt Internet verkligen visar att Kista är världs­ledande på området”.

Det råkade sig så att Ericsson och Microsoft just denna dag offentliggjorde detta samarbete under massiv medie­uppmärksamhet och med ståtliga uttalanden av de två företagens chefer Kurt Hellström och Steve Ballmer.

Tormod Hermansens aktier hos media steg inte av att han samma dag sparkade en efterhängsen journalist i baken i Oslo.

Den 10 december krävde Telia Tele­nors båda vice VD:ar Marianne Nivert och Stig-Arne Larsson att Hermansen skulle avgå. Den 12 december förnekade Hermansen att han avsåg att sabotera styrelsens beslut. Problemet var att

företagsledningen ”stod inför ett beslut vars giltighet har bestridits. Det stod klart att frågan skulle föras vidare till ägarna.”

Den 16 december meddelades att fusionen mellan Telia och Telenor hade avbrutits.

I det förhör som senare hölls i den svenska riksdagens konstitutionsutskott sades att den fråga som spräckte sammanslagningen var ”skilda uppfattningar om aktieägaravtalets innehåll, särskilt bestämmelsen om särskilda omröstningsregler för vissa typer av styrelsebeslut”.

Det framgick att styrelsemötet den 8 december hade ägnat en sex till sju timmar lång diskussion åt ärendet. När styrelseordföranden Jan-Åke Kark till sist föreslog att styrelsen skulle gå till beslut, ville de norska delegaterna få ärendet bordlagt. Kark ansåg att detta skulle skada bolaget. ”Styrelsen skulle framställas som kraftlös och icke beslutsför [...] Ryktet hos analytiker och på marknaden skulle vara för evigt förstört om styrelsen hade velat i denna fråga under fler möten”, ansåg han och drev med sin dubbelröst igenom beslutet.

Björn Rosengren höll efter styrelse­mötet tät kontakt med sin norske ministerkollega, som nu hette Dag Jostein Fjærvoll. De möttes både i Stockholm och Oslo. ”Vid dessa möten framgick det att den norska sidan inte önskade fullfölja avtalet om inte den svenska regeringen gick med på att huvudkontoret för mobiltelefoni för-

Dag Jostein Fjærvoll.

lades till Norge. Detta var inte möjligt att acceptera”, enligt konstitutionsutskottets referat.

Björn Rosengren konstaterade också att om de både staterna hade desavouerat ledningen, ”hade de tvingats att ta över hela ansvaret för den operativa skötseln och skaffa ny styrelse och ledning, kort sagt att börja om från början. Bolagens verksamhet hade blivit helt handlingsförlamad.”

Telia till börsen

Med detta skulle allt nu alltså återgå till det vanliga. Men det vanliga fanns inte längre. Telekomvärlden var i rasande fart i färd med att byta skepnad, och

Lars-Eric Pettersson.

Telia började allt mer uppfattas som en eftersläntrare. Nu tvekade regeringen inte längre om att bolaget måste börsnoteras. Mellan jul- och nyårshelgen kallades Skandias VD Lars-Eric Petersson till Harpsund, där Göran Persson och Björn Rosengren ställde frågan om han var intresserad av att bli ny ordförande i Telia och i den rollen leda processen.

Lars-Eric Petersson stod vid denna tid på höjden av sitt rykte som närings­livschef och var bland annat styrelse­ledamot i Ericsson. Han tackade ja och informerade Ericsson att han var tvungen att lämna styrelseuppdraget där. En annan namnkunnig ny styrelsemedlem blev förre stats­ministern Ingvar Carlsson.

Den 7 januari 2000 meddelades att Lars-Eric Petersson skulle bli ny styrelseordförande i Telia, att Jan-Åke Kark skulle återinträda som VD i bolaget och att Stig-Arne Larsson skulle gå i pension.

Vad gällde börsnoteringen skulle den gå med rekordfart, ansåg Björn Rosen­gren, och det gick det också. Den 28 mars begärde regeringen riksdagens bemyndigande för att minska statens ägande i Telia till lägst 51 procent. Den 17 maj antogs förslaget av riksdagen

’Till krig!’

Rubrikerna i samband med Telia-Telenoraffären visar att media gärna spelar på nationalistisk symbolik.

Expressens rubrik efter beslutet att Sverige skulle få det nya bolagets huvudkontor för mobiltelefonin löd ”Ha ha ha Norge!” Verdens Gang uppmanade på löpsedeln ”Til krig mot Sverige”. Aftonbladet bidrog med bland annat ”Rädda Telia från Tormod och Norge!”, Dagens Næringsliv i Norge skrev på ledarplats ”Svenskene har lurt oss”. I de följande dagarnas landskamps- och krigsreferat gjordes flitigt referenser till Karl XII 1718 och unionsupplösningen 1905. På svensk sida beskrevs Tormod Hermansen som en demon som ville ”flytta Sveriges framtid till Norge”. På norsk sida hette det att ”ein nordmann kan aldri lata seg styra av ein svenske”.

Något imponerande exempel på det nordiska samförståndet var skådespelet förstås inte. Etnologen Jan Garnert: ”I den massmediala schablonens grammatik kunde man skönja sagans schematiserade persongalleri: de viktigaste aktörerna i Telia-Telenoraffären förenklades till antingen hjältar eller till främlingar med ont uppsåt.”

Två veckor in på år 2000, knappt ett år efter att han lämnat Telia, väckte Lars Berg uppmärksamhet med de här uttalandena om Telia och dess ägare.

och åtta dagar senare kunde köparna börja anmäla sig. Priset förväntades i prospektet bli 70–92 kronor per aktie.

Oväntat lågt pris enligt Aftonbladet

Aftonbladet hörde till dem som ansåg att regeringens pris på Teliaaktien var ”oväntat lågt” och trodde att en effekt skulle vara ett tryck att höja de svenska räntorna. Finansminister Bosse Ringholm gav näringsministern Björn

Rosengren två alternativ: att sälja ut 25 procent av aktierna till priset 82 kronor eller 30 procent till priset 85 kronor. Björn Rosengren valde det senare alternativet. Det skulle ge svenska staten en intäkt på 63 miljarder kronor. Datum för noteringen på Stockholmsbörsen blev 13 juni 2000.

Staten slog på stort inför börs­noteringen och som regeringen hade hoppats blev Teliaaktien en folkaktie. Över en miljon privatpersoner registre-

rades som ägare.

Däremot blev prisutvecklingen på aktien inte den förväntade. Aktien hade prissatts just då IT-bubblan hade varit som allra störst. Priset föll nästan från första dagen och låg sista börsdagen år 2000 på 48,50 kr. Möjligen var det en tröst att prisfallet för nästan alla andra telekomaktier var betydligt större. Till exempel skulle Ericssonaktien komma att rasa från toppnivån 834 kronor i mars 2000 till miniminivån 2,96 kronor i september 2002.

Den 11 oktober 2000 meddelas att Jan-Åke Kark av hälsoskäl skulle avgå. Ny VD blev Marianne Nivert.

Rysk kollaps skapar köpläge

Telia Telenor-affären fick dominerade plats i media, men i kulisserna ägde ett annat väsentligt drama rum. Dramat gällde Ryssland.

Som framgått hade de ryska huvud­ägarna i North West GSM 1995 bildat bolaget Telecominvest och i det börjat samla ägande i ett stort antal telebolag på de många ryska regionala markna­derna. Syftet var att successivt bygga upp en stor operatör som täckte hela landet.

Två Moskvabaserade bolag hade under nittiotalets senare del fått försteg i denna ambition, Vimpelcom och MTS. Vimpelcom hade grundats 1992 för att driva ett AMPS-nät, senare utbytt till GSM. MTS grundades 1993, från början med en GSM-licens. Båda bolagen hade utländska delägare med stor mobiltele­fonkompetens. Vimpelcom listades på

North-West GSM inledde officiellt sin operatörsverksamhet i St Petersburg i januari 1995. Finlands president Martti Ahtisaari var på plats och ringde öppningssamtalet. Telia, Telecom Finland och Telenor stod för sammanlagt 49 procent av ägandet.

New Yorkbörsen 1996, som det första ryska bolaget sedan 1903, medan MTS samma år fick konglomeratet Sistema som huvudägare.

1997 började Bo Magnusson testa Telias möjligheter att köpa in sig i Telecominvest. Följande år träffades

Mobile Russia var arbetsnamnet på en operatör för hela Ryssland som Telia och Telenor 1998, i samband med de hemliga fusionsförhand­lingarna, planerade tillsammans med det ryska Telecominvest. Den ekonomiska kollapsen i Ryssland i augusti 1998 satte stopp för planerna. När förhandlingarna mellan Telia och Telenor avstannade på hösten samma år, köpte Telenor i stället in sig i den ryska operatören Vimpelcom. Senare fick Telia chans att köpa en kontrollpost i Telecom­invest, vilket blev början till ägar­skapet i Megafon.

företrädare för de två bolagen med den aktuella fusionskandidaten Telenor som tredje part och utarbetade en plan för ett gemensamt bolag med arbetsnamnet Mobile Russia. Tanken var att dela ägandet i detta bolag enligt den vanliga formeln 51/49 mellan Telecom­invest och

paret Telia och Telenor. Följande steg skulle sedan vara att söka samarbete med Vimpelcom och på den basen skapa en landstäckande operatör.

Precis när upplägget var klart, i augusti 1998, kollapsade det finansiella systemet i Ryssland. Det stoppade Telias och Telenors planer, men gav samtidigt köpläge i ryska företag, vilket Telenor använde sig av genom att till ett billigt pris, 162 miljoner dollar, för­värva drygt 30 procent av Vimpelcom i december 1998.

I fusionsplaneringen följande år var Telia och Telenor eniga om att genom Telecominvest och Vimpelcom utveckla ”det ledande privata alternativet på den ryska marknaden”. Som huvudägare i det svårt krisdrabbade Telecominvest hade nu inträtt First National Holding, baserat i Luxemburg, med ägarandelar i ett antal operatörer i nord­västra Ryssland och med det Bermuda­registrerade IPOC som största ägare. Telia Telenor förklarades välkommet att i en PPO (Private Placement Offering) köpa in sig i First National Holding.

Innan köpet hann förverkligas avbröts fusionen mellan Telia och Telenor och därmed inte bara planen att agera vidare i Ryssland genom Vimpelcom, utan också PPO-upplägget.

Avgörande blev Bo Magnussons goda kontakter med de ryska ägarna. Dagarna före julen 1999 förhandlade han vidare angående PPO:n för Telias del. Det första beskedet var att det inte längre fanns utrymme för Telia på grund av de optioner som hade utfästs

Carl-Fredik Geusts kontakter i den ryska telekomvärlden var ovärder­liga för Sonera. 1998 kallades Geust till ledamot i den ryska tele­kom­akademin, 2001 tilldelades han dess guldmedalj och 2004 utnämndes han till hedersdoktor. På bilden Geust tillsammans med telekomakademins president Leonid Varakin.

till konkurrerande investerare. Men det fanns en lucka: den ena optionen gällde till och med den 30 januari 2000, den efterföljande optionen började gälla från och med den 1 februari. Det gjorde det juridiskt möjligt för Telia att köpa in sig i

First National Holding om köpet ägde rum den 31 januari.

För att få en kontrollpost på minst 25 procent i Telecominvest måste Telia kunna köpa minst 29,5 procent i First National Holding. Genom en minutiöst planerad operation lyckades detta. Det inkluderade ett formellt beslut av Telias styrelse och förutsatte att Bo Magnusson och hans kolleger den bestämda dagen var på plats för att signera alla handlingar.

Priset för Telias ägarandel blev 80 miljoner dollar. Det ökade värdet på Telias tillgångar i Ryssland många gånger om.

Sonera agerar på egen hand i Moskva

I jakten på ägande i Telecominvest hade Sonera hållits utanför, men bolaget utvecklade i stället ett annat projekt, nämligen en tredje GSM-operatör i Moskva.

Det hela började med att en rysk delegation på besök i Sverige och Finland undrade hur det var möjligt att länderna hade tre konkurrerande GSM-operatörer. I den diskussion som kom i gång väcktes tanken på en ny operatör också i den ryska huvudstaden. Det var en djärv tanke, eftersom Vimpelcom och MTS sedan länge hade Moskva som sitt revir.

Saken avancerade när Rysslands nytillträdde premiärminister Vladimir Putin i oktober 1999 kom på statsbesök till Finland, som vid tillfället var ord­förandeland i EU.

President Vladimir Putin i samtal med kommunikationsministern Leonid Reiman, till höger.

”Det var jäktat värre, Putin hann med ett enda företagsbesök, men det blev hos oss på Sonera”, berättar Carl-Fredrik Geust.

Värd var Soneras VD Aulis Salin. I Putins sällskap fanns Leonid Reiman, som Geust hade lärt känna väl i St Petersburg. Reiman hade i juli utnämnts till statssekreterare för telekommuni­kations­frågorna och blev någon vecka efter Sonerabesöket utnämnd till Rysslands kommunika­tionsminister. Geust hade för Reiman före besöket fört på tal frågan om en tredje GSM-operatör i Moskva.

Medan Putin bekantade sig med den så kallade Telegallerian i Soneras lokaler fick han frågan om det kunde vara intressant med ett tredje GSM-nät i

Moskva. ”Go ahead, Reiman får sköta den saken”, sade Putin och pekade på sin statssekreterare.

Som minne av besöket fick Putin en Nokia Communicator med Reimans telefonnummer inprogrammerat.

Carl-Fredrik Geust lade nu ett antal av de pusselbitar som skulle leda fram till ett GSM-nät i Moskva. Genom sitt arbete i Ryssland hade han lärt känna tele­förhållandena väl och även blivit invald som ledamot i den ryska tele­akademin. Geust hade även varit djupt involverad i reformarbetet av det ryska frekvensförvaltningssystemet. Med stöd från det ryska kommunikationsminis­teriet hade han drivit ett stort projekt där experter utbildades och utrustning levererades för att hantera frekvens-

frågorna. De här kunskaperna kom nu väl till pass.

Sonera frågade Telia och Telenor om deras intresse för att delta i Moskva, men Telia sade nej och norrmännen var som ägare i Vimpelcom ointresse­ra­de av en ny konkurrent. Geust: ”Telia trodde att vi aldrig skulle lyckas i Moskva, dels av tekniska orsaker, dels för att ryssarna inte skulle tillåta oss att lyckas.”

Sonera behövde framför allt en rysk delägare. ”Det gällde att hitta en promi­nent partner utan koppling till konkur­renterna.” Geust hittade Tele­grafverket (Central Telegraph), som var en del av kommunikationsministeriet och hade sitt kontor i ministerie­byggnaden alldeles intill Kreml. Tele­graf­verket hade försökt modernisera sig, men saknade resurser och hade inte hittat sin roll i den nya telekomvärlden. ”I vårt perspektiv var det viktigaste Telegrafverkets namn och dess rätt att dra kablar”, säger Geust.

Telegrafverket bildade nu ett dotterbolag, CT-Mobile, som med 65 procent blev huvudägare i det nya operatörsbolaget Sonic Duo. Soneras ägarandel blev 35 procent. I maj 2000 beviljades licensen, som omfattade hela Moskva-oblasten med omkring femton miljoner invånare. Som tredje intressent engagerades investmentbanken LV Finance, som gick in som huvudägare i CT-Mobile.

Sonic Duo registrerades som eget bolag 2001 och inledde det stora arbetet med att bygga nät i Moskva. Siktet låg på att öppna den första trafiken i slutet av året.

Samarbete kring Turkcell

Bygget av den nya operatören Turkcell krävde stora investeringar samtidigt

som en stor del av intäkterna enligt avtal skulle lämnas till staten. 1997 rekryterades Esko Rytkönen till ny finanschef för Soneras internationella affärer och hade då med sig ett stort projektfinansieringskunnande efter femton år på Nokia. Med Rytkönen som general förhandlades ett investerings­paket i storleksordningen en miljard dollar fram för Turkcell.

I april 1998 fick bolaget sin GSM-licens och kunde börja agera mer fristående. Det aktualiserade det gamla avtal där Ericsson hade förbundit sig att avyttra sin aktiepost i Turkcell på 15 procent.

En första omdisponering i det turkiska ägandet hade skett 1995 genom att Cukurovagruppen köpte större delen av de två andra ägargruppernas aktier. Nu skulle Cukurovagruppen enligt det gamla avtalet kunna förvärva omkring fyra av de femton procent som Ericsson ägde.

En morgon strax före jul 1998 fick Pekka Vennamo ett telefonsamtal från Mehmet Karamehmet, huvudman för Cukurova. ”Vi hade lärt känna varandra väl. Mehmet undrade om jag hade tid att träffa honom på eftermiddagen. Han reste i eget flygplan och berättade att han var på väg till Helsingfors. Hans hustru tyckte om att shoppa på Stock­mann och Mehmet hade lovat att göra henne sällskap.”

Pekka Vennamo ställde om tid-

Om den turkisk-finländska vänskapen

Süleyman Demirel.

Martti Ahtisaari.

Soneras engagemang i Turkiet kom att bli ett bra exempel på de speciella turkisk-finländska relationerna. Dessa har haft en extra hjärtlig karaktär i varje fall sedan 1925, då boken Ak zambaklar ülkesinde – Finlandiya (De vita liljornas land - Finland) utgavs i Turkiet. Boken marknadsfördes i sin ursprungliga form som en lärobok för alla medborgare. Mustafa Kemal Atatürk , det moderna Turkiets grundare och även dess första president, gick ännu längre. Han bestämde att boken skulle vara obligatorisk vid militära läroanstalter.

Detta noterades på högsta nivå, då Finlands president Martti Ahtisaari den 20 november 1999 gjorde ett statsbesök i Turkiet. I sitt tacktal vid middagen kommenterade Ahtisaari boken bland annat så här inför sin värd, Turkiets president Süleyman Demirel:

”I företalet till boken beskrivs med skönlitterära medel bl.a. hur undervisningsförhållandena och de kulturella förhållandena i en ung nation som Finland utvecklas; skolans, arméns, statens och religionens roll i denna utveckling; vad begreppet en demokratisk stat innebär; hur hela folket civiliseras; vilken betydelse personer i ledande ställning har för medborgarfostran; vad äkta fosterlandskärlek är och hur man verkligen kan tjäna folket.

Det är anmärkningsvärt att Atatürk fäste så stor uppmärksamhet vid dessa faktorer i en situation där han själv var den skapande kraften, i utformandet av en ny republik. Samtidigt bör det konstateras att Atatürks arbete för att föra in Turkiet i den nya tidseran väckte respekt och beundran också i Finland. I relationerna mellan Finland och Turkiet råder också en exceptionellt positiv grundton, vars betydelse inte får undervärderas då det gäller utvecklandet av relationerna.”

planen för dagen, meddelade Mehmet att denne var välkommen klockan 15 och inviterade honom till middag på kväl­len. ”Sedan använde jag resten av dagen till att förbereda mig så att vi skulle kunna komma nå en överenskommelse innan Karamemhet åkte hem. När två toppmän möts är det i turkisk kultur nödvändigt att de kommer överens.”

Karemehmets ärende gällde Ericssons aktiepost. Han ville kunna köpa åtta procent av den, vilket krävde att Sonera skulle acceptera att minska sin del. På så sätt skulle Cukurova komma upp i 50,5 procent och Sonera omkring 41 procent av ägandet.

Vennamo accepterade och detaljerna slutförhandlades sedan för Soneras del av Harri Männistö och Kaj-Erik Relander.

Nästa steg blev att börslista Turk­cell. Efter en lagändring blev beslutet att 20 procent av ägandet skulle säljas ut. Målet ställdes mot börserna både i Istanbul och New York med notering i juli 2000. Flera turkiska bolag hade tidigare siktat på New York utan att lyckas. Inför noteringen bildade Cukurova och Sonera det gemensamma bolaget Turkcell Holding, med en kontrollpost på 51 procent av ägandet i Turkcell. Ägandet i holdingbolaget blev 53/47 till Cukurovas fördel.

Arbetet inför börsnoteringen leddes av Esko Rytkönen. Efter roadshower och möten med finansfolk slutade noteringen framgångsrikt med turkisk folkdans på Wall Street och ringning i New York-börsens klocka. För Cukuro-

vas och Soneras del var tajmningen god. Börsvärdet vid noteringen blev 17 miljarder dollar – kort därefter började den stora nedgången.

Utanför noteringen hölls de dotter­bolag till Turkcell som åren 1994–2000 etablerades för operatörsverksamhet i Azerbajdzjan, Georgien, Kazakstan och Moldavien. Gemensamt för dessa länder var att de varit del i det tidigare Sovjetunionen och hade stora turkiska minoriteter som gärna orienterade sig mot Turkiet.